”Never a dull moment”. Texten är skriven i sovjetisk propagandastil och var ett av verken i Brett Murrays utställning ”Hail to the thief” som visades i Kapstaden härom året. Och han har rätt. Den som är intresserad av sydafrikansk politik behöver aldrig uppleva ett långtråkigt ögonblick. Skandalerna staplas ovanpå varandra, utan att det får några nämnvärda konsekvenser för de ansvariga.
I förordet till sin bok Resident Alien (2009) skriver journalisten Rian Malan att lagarna om orsak och verkan inte gäller på samma sätt i Sydafrika som i resten av världen – trots att inkompetensen och maktmissbruket ofta ligger i öppen dager. Som när korruptionsåtalet mot Jacob Zuma lades ned i april 2009, mycket lägligt bara några veckor innan han valdes till president. Det motiverades med att man kunde påvisa att vissa av brottsutredarna haft politiska motiv för rättegångarnas tajming. Men, som en reporter från CNN frågade under åklagarmyndighetens presskonferens: ”Om Zuma har begått brott, ska väl dessa beivras i vilket fall som helst?”
Chefsåklagaren hade inget annat svar än förödmjukelser.
Och så fortsätter missbruket. ANC-höjdare som döms till fängelsestraff kommer ut efter någon symbolisk månad – eller ingen alls. Som Winnie Mandela, Allen Boesak, Zumas vän och välgörare Schabir Shaik och före detta polischefen Jackie Selebi.
Satirikerna gör sig lustiga under några dagar, oppositionen lämnar in protester som mals sönder av byråkratin och ledarskribenterna rullar med ögonen – men ANC och dess trogna myndighetsutövare kommer undan.
Samma sak när kvinnoministern i vredesmod störtade ut ur en fotoutställning om lesbiskas våldsutsatta liv i kåkstäderna, för att hon tyckte att bilderna var omoraliska. När ungdomsförbundet Ancyl publicerade ett kondoleansbrev till Kim Jong-il, där han hyllades för sina uppfinningar för att bekämpa klimatförändringarna. När Sydafrikas FN-delegation röstade emot viktiga resolutioner om övergrepp i Burma och Zimbabwe. När det framkom att ANC självt äger stora delar av det företag som vann upphandlingen om att bygga ut landets kolkraft. När man betänker det faktum att många gruvarbetare (och miljontals andra sydafrikaner) tvingas bo i skjul utan vatten och el trots att ett arbetarparti har styrt landet i 18 år i allians med kommunistpartiet och motsvarigheten till LO (Cosatu) – där gruvarbetarfacket NUM till råga på allt är det mäktigaste.
Då är det någon som inte gör sitt jobb.
Med jämna mellanrum blossar också vreden upp, som när 44 människor miste livet under den vilda strejken vid Marikanagruvan i augusti, 34 av dem nermejade av polisen.
Om det kommer att få några politiska konsekvenser? Tveksamt, men man kan ju alltid hoppas. Nästa måndag inleder Cosatu sin kongress i Midrand, och i december håller ANC sitt stora konvent i Mangaung. I sämsta fall blir det några symboliska rockader i ANC:s ledarskikt. I bästa fall bryter sig Cosatu ut ur alliansen för att markera att de fått nog av vanstyret.
Tor Billgren är journalist. Han var bosatt i Sydafrika från 2009 till 2011. tor.billgren@gmail.com
