Vakna, sätta på kaffevatten, dra igång datorn. Kika på nyhetsflödet, lyssna på radio, bläddra i tidningar. Flödena från bloggar och ett span på Twitter. Man skulle kunna tro att detta är ett vettigt och fruktbart sätt för en ledarskribent att börja dagen. Hitta ämnen och frågor att reagera på eller gräva i. Men jag börjar tro att det är precis tvärtom. Man dras med i icke-debatter om icke-frågor och resignerar slutligen i håglöshet.
Varför kännetecknas en så stor del av den svenska politiska debatten av semantik? Det frågar jag mig allt oftare. Hur kommer det sig att ett politiskt parti i färd av ompositionera sig analyseras på ett så förvånande grunt sätt?
Ja, jag menar KD. Men det är egentligen bara ett exempel på ordmärkandets analys.
Retoriska frågor av typen ”Vem är verklig?” eller ”Vilket folk?!” utmärker debatten. Dag ut och dag in en tävlan i slagfärdiga ironier och one-liners. Vem har ett köksbord? Aha! Göran Hägglund har ett köksbord! Och det har Jimmie Åkesson också! Vilka är de politiska implikationerna?
Är det meningen att jag ska ta dessa frågeställningar på allvar? Måste jag dryfta köksbord, Anna Ankor och lösryckta ord? På plats mitt i flödet, tror jag emellanåt det och fångas i det mest oväsentligas kvicksand. Det är rätt läskigt.
Fakta på marken är att ett riksdagsparti håller på att dana om sig. Detta borde intressera den som gillar att analysera och kommentera politik. En vanligt förekommande analys eller anklagelse är att KD är ute och fiskar i grumliga vatten. Denna tolkning är grundad i två ord – verklighetens folk. Som bevis anförs att orden en gång användes av Ny Demokrati (Aktuellt 30/9). Vidare säger sig SD-ledaren Jimmie Åkesson vara intresserad av att använda begreppet framöver (Ex pressen 14/10).
Ett mer väsentligt sätt att analysera grumligheten torde vara att fråga sig följande: Har KD en migrations- och flyktingpolitik som liknar NyD:s eller SD:s?
Om svaret är nej, är analysen man just trummat ut då särskilt relevant? Annat än som varnande finger åt alla politiskt aktiva om att akta sig för att komma dragandes med verkligheten, alltså?
Det synes mig att två enkla ord inte ensamma kan sägas tillhöra någon ideologisk riktning. Om så vore funnes inga klara vatten, endast grumliga gölar.
Med rådande analytiska nivå hade Per Albin Hansson omedelbums utnämnts till fascist om han hade lanserat folkhemmet i nådens år 2009 – och detta bara på grundval av ordets kopplingar till fascismens språkbruk. Låter det rimligt?
Som tur är har jag funnit en lösning. Jag har inlett en no bullshit diet. Det betyder att jag väljer bort de mest klickade och ombloggade artiklarna och debattinläggen samt att jag är mer sparsam med att flukta på Twitter.
Det är kanske den bästa detox jag någonsin upplevt, en veritabel spabehandling för huvudet.
Rekommenderas varmt.
