Som SvD nyligen kunde berätta (5/1), ligger James Camerons film Avatar, knappt fyra veckor efter premiären, på fjärde plats bland de filmer som tagit in de största kassaintäkterna i historien. Avatar kan mycket väl hamna högst upp på listan. I så fall kommer Cameron att stå för två av filmerna med världens största kassintäkter hittills, eftersom hans Titanic (1997), idag ligger på första plats.
Placeringarna är välförtjänta. Bägge produktionerna är fulländade i både berättelse och teknik.
Även om Avatar är science fiction har ramhandlingen fått kritik för att vara ett uttryck för västerländsk rasism, byggd på ett tema om att ett förtryckt folk inte kan befria sig självt utan får hjälp av en man med ursprung i det förtryckande samhället. Cameron fick däremot nästan ingen kritik för ramhandlingen i Titanic, trots att den bygger på en verklig händelse.
När Titanic börjar sjunka skildrar filmen de manliga överklasspassagerarna som själviska råskinn, som är beredda att slå eller köpa sig fram till livbåtarna på bekostnad av kvinnor och barn. Men statistiken från olyckan visar att kvinnor och barn i tredje klass hade högre överlevnadstal (46 respektive 34 procent) än män i första klass, vars överlevnadstal var 33 procent. För män i andra klass var överlevnadstalet bara 8 procent och i tredje klass 16 procent. ”Kvinnor och barn först” var det ideal som männen på fartyget sökte följa, och medan nästan 75 procent av kvinnorna överlevde förlisningen, överlevde blott 20 procent av männen.
Kritiken mot Avatar är däremot obefogad. Det som har utmärkt framgångsrik befrielsekamp i kolonier eller utvecklingsländer har nämligen varit att den har letts av män med stark förankring i härskarlandet genom utbildning, kulturell kännedom och långvarig vistelse. De har haft stora kunskaper om både sitt eget folk och motståndarna.
Det gäller ledare som till exempel Indiens Jawaharlal Nehru, Pakistans Muhammed Ali Jinnah, Vietnamns Ho Chi Minh, Ghanas Kwame Nkrumah, Senegals Léopold Sédar Senghor, Kinas Sun Yat-sen, Singapores Lee Kuan Yew eller Östtimors José Ramos-Horta, vars far dessutom var portugis. Det är sant att ingen av dem har undergått den förvandling som hjälten i Avatar genomgår. De har inte varit födda som medlemmar av det härskande folk mot vilket de gör uppror. Men den delen av berättelsen får ses som en eftergift till marknadskrafterna. Ytterst handlar det om målgruppens storlek.
Det är som i Titanic: Filmmarknaden är mycket större för en berättelse om hederliga och snälla ynglingar från arbetarklassen, som vinner överklassflickors hjärtan och dör på kuppen, förföljda av elaka överklassmän och deras lakejer, än en berättelse om burgna män vilka ädelt lämnar sina platser på livbåtarna till kvinnor och barn från tredje klass.
Målgruppen för Avatar är inte Na’vi, de katthumanoida invånarna på gasjättemånen Pandora, vilka räddas av en handikappad amerikansk marinsoldat, utan just människorna på jorden. Då ska man nog inte bli förvånad om hjälten också är en sådan.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
