Skakade men inte riktigt rörda

EU | Europeiska rådet

I det senaste numret av tidskriften Axess (5/05) intervjuas den franske statsvetaren och Europakännaren Dominique Moïsi om läget efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland. Hans slutsats är att nejen till EU:s konstitution kan ses som en historisk vändpunkt. Berlinmurens fall har uppfattats som det symboliska slutet på efterkrigsperioden, men Moïsi menar att i en framtid kan det bli medborgarnas avståndstagande från det gamla EU som uppfattas som den verkliga slutpunkten:
"...ett slut på bilden av andra världskriget som vägröjare för Europas uppbyggnad. För de unga är den bilden, av miraklet Europa, inte en realitet. Den motiverar dem inte."
Moïsis tankar är provocerande och tänkvärda. Någonting har verkligen hänt. Det både märktes och inte märktes när EU:s stats- och regeringschefer diskuterade framtiden för EU:s konstitution. Visst är de skakade, men de verkar inte riktigt rörda. Det är naturligtvis rätt att lägga ratificeringsprocessen på is och i stället ta en tankepaus på åtminstone ett
år, men längre räckte inte deras politiska fantasi. Budskapet från Europeiska rådet i Bryssel är att konstitutionen inte ska omprövas. Den mödosamt framförhandlade texten är den bästa möjliga. Öppenheten har varit den störst möjliga, ja närmast unik. Plan B är således plan A igen, fast vid ett senare tillfälle.

Det duger inte. Visst kan jag förstå att stats- och regeringscheferna fortfarande befinner sig i chocktillstånd, men det som erbjuds är politik på låtsas. Om det ska vara någon mening med en tankepaus är det för att tänka efter, men det är brist på eftertanke som präglat toppmötet. Som om man helst av allt ville slippa tänka på saken.
Tyvärr försattes möjligheten att göra något positivt. Med mer ledarskap hade det varit möjligt att i all ödmjukhet vända sig till Europas medborgare med beskedet om att budskapet har nått fram. Men det hade också kunnat vara ett tillfälle att peka på de värden som EU representerar och de utmaningar som Europa står inför - med eller utan en ny konstitution.
I stället kom det illavarslande signaler om att sticka huvudet i sanden. Det finns en skepsis mot att gå vidare med utvidgningensprocessen, och Europas ledare valde bort den frågan från dagordningen (och från fransk sida har man flaggat för att utvidgningen inte ska fortsätta). Men detta är ju det nya projektet och att stoppa utvidgningen kan få mycket negativa konsekvenser på Balkan och för Turkiet. På motsvarande sätt hade stats- och regeringscheferna kunnat ha tagit upp behovet av att reformera den "europeiska modellen" för att bevara konkurrenskraft och välstånd i globaliseringens tidevarv. Men icke. Det är både typiskt och oroande att reaktionen i Frankrike efter folkomröstningsnejet har blivit en ökad vilja att cementera förkalkade strukturer.

All kraft har i stället lagts ned i EU-budgetens skyttegravar. Frankrike och Storbritannien har stått i förgrunden, men alla deltar med liv och lust med krav på större eller mindre budget, avgifter eller bidrag. Viljan att visa resultat är förståelig, men
att lösa budgetfrågan är inte akut. Till bilden hör att den lösning som ordförandeskapslandet Luxemburg har presenterat är sinnebilden av EU som inte förmår se längre än till nationell småskurenhet. Alla får något att styrka sig med inför hemfärden, medan anslaget till investeringar och forskning får stryka på foten. Bättre då, som statsminister Göran Persson har föreslagit, att se över hela budgetstrukturen.
Det känns inte bra det som händer. EU-toppmötet är bara ett exempel på hur trött inkrökthet ersätter öppenhet inför framtiden. Om inte den utvecklingen vänds går EU och Europa mot en period av stagnation. I alla fall i det gamla Europa.