Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, brukar det heta, för plötsligt kan önskningen slå in. Och det blir sällan exakt som man tänkt sig.
Hur många gånger har man inte förbannat Socialdemokraternas successionsordning, som istället för öppet partiledarval snarare påminner om den hemlighetsfulla processen med att utse ny påve?
Socialdemokratins toppskikt hyssjar och viskar och tisslar och tasslar, varefter det plötsligt pustar ut en rökpuff från Sveavägen 68, och saken är klar. Ingen linje vald, ingen agenda presenterad, ingen vet egentligen något, men leden kan slutas kring den smorde.
Man har istället tittat imponerat på Miljöpartiet, där språkrörsposterna besätts efter öppen kandidatur.
Många äro dessutom kallade, så att det faktiskt blir ett val. Till språkrörsposterna finns det nu fem kandidater. Även till partisekreterartjänsten har MP idag tre kandidater.
Men Socialdemokraterna väljer inte sina ledare, de kröner dem. Som utomstående ska man kanske inte peta i det förhållandet, men man kan ju ändå konstatera att det torde ha en förstelnande effekt på politiken. Den nye ledaren får aldrig något uttalat mandat att förändra.
I MP, däremot, röstas de nya ledarna fram just på grundval av agenda och framtoning.
Om man, som undertecknad, tror att Sverige skulle må bättre om oppositionen leddes av en fungerande socialdemokrati, så är förnyelse av partiet angeläget. Och därför skriver man gång på gång artiklar om att S borde välja ny ledare i öppenhet.
Men, man ska som sagt vara försiktig med önskningar.
Nu deklarerar Ylva Johansson sitt intresse att ”vara med och leda partiet”, som hon formulerade det i en TT-intervju.
Johansson är ingen nykomling. Som tidigare skolminister och därefter biträdande socialminister har hon gedigen erfarenhet, vilket förstås kan vara lämpligt på många sätt. Men hon har ju samtidigt ansvarat för just de områden där S måste förnya sig för att komma i takt med väljarna och verkligheten. Hon är så att säga problemet och inte lösningen.
Att Johansson, av alla, är först och ivrigast att räcka upp handen säger en del om partiets svårigheter.
Så för en gångs skull får man väl vara tacksam att S gör som de gör, och att den som visar intresse aldrig kan komma på fråga.
