Vid halvniosnåret står en blygsam skara ungdomar utanför riksdagen för att manifestera emot FRA-lagen som är dagens, nej årets, fråga. Jag vankar lite av och an i jakt på den stora folkmassan för integriteten. Den syns inte till. Däremot ser jag c-ledamoten Annie Johansson, märkbart tagen av all press från alla håll. Trösten kommer från andra sidan blockgränsen, i skepnad av Alice Åström (v) som bidrar med uppmuntrande ord, fria från press.

I debatten kritiserar Åström hur frågan har utvecklats. Några enskilda ledamöter står ensamma i stormen och försöker balansera mellan partivänner i riksdagen och ideologiska själsfränder ute i befolkningen och lägre partinivåer. ”Enskilda ledamöter är inte de som i dag ska kritiseras. Det är partierna som förtjänar kritiken”, säger hon och gör i sitt anförande sorgsna återblickar till sin första tid i riksdagen, då hon kunde se upp till Johan Pehrsons (fp) engagemang för den personliga integriteten och skriva reservationer tillsammans med Gun Hellsvik (m).

Det var då det. Nu står Sten Tolgfors (m) och säger att FRA-lagen inte innebär massinhämtning av inrikeskommunikation, bland annat eftersom det inte finns ”utrymme för att spana på svenska förhållanden”. Informationsmängder är haken, platsbrist det som räddar oss. Där ser man.

–Det går inte att lappa och laga i efterhand. Inte heller blir kränkningen mindre av att vi granskar den i efterhand, sade Åström och påpekade att lagstiftningen sällan backar bandet när den här sortens inskränkningar väl är på plats.

Hon har en stor poäng. Merparten av de borgerliga ledamöter som argumenterade för förslaget gjorde det utifrån en ansats av tillit och tro att regeringen ska komplettera sitt förslag med riksdagens rekommendationer.

–Jag känner mig helt trygg med att skicka med våra förslag till regeringen och lita på att de genomför dem, sade Karin Enström (m). Staffan Danielsson (c), hängde på och konstaterade bekymmerslöst att ”det finns mer att göra, debatten ska fortsätta.”

Kan och bör man tänka så här som lagstiftande riksdagsledamot? Nej. Schismer som denna må vara ovanliga eftersom regeringens partifränder i riksdagen vanligen håller med regeringen, men när det sker, i ideologiskt laddade och principiella frågor, så är det riksdagsledamöternas uppgift att agera kontrollmakt – inte trogna supportrar.

–I en värld där solen alltid skiner behöver man inte göra de här avvägningarna, förklarade Karin Enström.

Det är korrekt. Och i en stat där solen alltid skiner vore det inga problem att låta staten spana loss heller. Men vi kan inte ha lagar som förutsätter evigt solsken på en fläckfri stat.