Fredrik Reinfelt, Håkan Syrén och Claes Arvidsson.
1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”. Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.
Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening.
I takt med att intäkterna från energiexporten ökat har Rysslands ton hårdnat mot omvärlden, och då inte minst mot de grannländer som har velat fortsätta på den väg som Ryssland inte längre går på. Efter femdagarskriget mot Georgien vet vi dessutom resultatet av det lackmustest (agerandet i Kaukasus) som försvarsberedningen lyfte fram 2007. Ryssland gör anspråk på överhöghet i en egen intressesfär. I Baltikum är man oroad.
Ryssland ligger där det ligger och det kan vi inte göra mycket åt. Det betyder dock inte att vi står utan handlingsalternativ och vi kan bättre än i dag.
Sverige kan och ska kritisera Ryssland för bristen på respekt mot de mänskliga rättigheterna inom landet och aggression på bortaplan. Det är utmärkt att Carl Bildt ryter till, men kritiken borde vara en stående punkt på agendan på samma sätt som när svenska ministrar möter sina kinesiska motsvarigheter. Europarådet är också ett naturligt forum för kritik. Men det räcker naturligtvis inte långt.
Under de senaste åren har det i ÖB-retorik och numera även från försvarsminister Sten Tolgfors talats om att försvaret av Sverige borde få större vikt. I verkligheten verkar läget ganska låst. Visst är det bra om vi får ett mycket litet försvar som fungerar (även om jag ställer mig skeptisk till att planeringen håller), men varken volym eller vapensystemen motsvarar hur verkligheten har förändrats.
Inriktningen på tillgänglighet och lättrörlighet motiveras med att Ryssland agerade så snabbt med pansar och flyg i Georgien. Men slutsatsen borde ju vara att vi behöver vapen att möta den typen av hot med. Saken blir inte bättre av att Högkvarteret tvingas att stressa fram underlaget för vårens försvarsbeslut. Menar Sten Tolgfors allvar med talet om det nationella försvaret måste han göra möjligheten till återtagning till en central fråga.
Till bilden hör att det finns ett starkt missnöje i folkdjupet. I enkäten Opinion 2008 (Styrelsen för psykologiskt försvar) är det bara 27 procent som ger Tolgfors godkänt (att 49 procent av vänsterpartisterna gillar politiken gör inte saken bättre). 30 procent tror att en väpnad konflikt inträffar i Sveriges närhet inom fem år och 55 procent anser att vi inte klarar av att möta en militär incident.
Ska försvaret vara folkförankrat krävs alltså en förändring och ett försvar som prioriterar Sverige.
Jag har många gånger skakat på huvudet inför hur politikerna har hanterat försvaret (ja, Högkvarteret har också fått sin beskärda del). Hur kan man komma till rätta med den bristande förståelsen för att rikets säkerhet är en kärnfråga för regering och riksdag?
Jag tror att det krävs ett strukturgrepp för att bryta med den attityd som Göran Persson erinrade sig på ett seminarium häromdagen: för att få ihop budgeten kan man alltid ta den sista miljarden från försvaret.
Svaret handlar om ansvar. Fredrik Reinfeldt ska nog inte göras till ÖB, men att han borde ta sig an försvaret som om han vore det. Känna ansvar.
