Att läsa SNS uppmärksammade forskningsrapport om konkurrensutsättning av offentlig sektor, Konkurrensens konsekvenser, är en utmaning. Inte för att den är mer komplex eller otillgänglig än gängse samhällsforskning, utan för att den andas något mer än vetenskaplighet.

Igår presenterade Jonas Vlachos sin delrapport Friskolor i förändring som behandlar effekterna av 1992 års friskolereform.

I Vlachos text är det inte själva det statistiska underlaget som aktiverar muskulaturen ovan ögonbrynen. Det gör däremot hans slutsatser som bitvis påminner mer om debattörens subjektiva än om vetenskapsmannens objektiva.

I texten kritiserar Vlachos den för friskolereformen så grundläggande valsituationen, där föräldrar och elever har rätt att välja skola.

Till skillnad från tidigare system där endast ett fåtal hade möjlighet och förutsättning att välja skola, blev valet i och med reformen en möjlighet för var och en, alldeles oavsett bakgrund och status.

Vlachos problematiserar valet eftersom han menar att det i vissa fall kan bli för svårt för elever och föräldrar. Enligt honom finns risk att vissa i stället för kvalitet väljer kombinationen minimal insats och maximala betyg. Men med det resonemanget blir det i stort sett omöjligt att tillåta valfrihet för enskilda. Alla kommer aldrig att ha tillgång till perfekt information.

Beskuren valfrihet tar inte bort risken för betygsinflation. Den stoppas bäst med oberoende utvärdering och granskning, oavsett vilken skolform det gäller.

Vlachos gör en distinktion mellan vad som är bäst för individen respektive samhället.

Om föräldrar och elever väljer skolor där man lätt får höga betyg – vilket i sig alltså inte är fastlagt att de gör – skulle detta kunna leda till mer betygsinflation.

En sådan utveckling kan på kort sikt vara gynnsam för vissa elever, men i längden ställer den förstås till det för alla.

Men detta är alltså ett hypotetiskt resonemang, som ska visa att valfrihet kan vara skadligt. En annan hypotes är att föräldrar i allmänhet föredrar kunskap framför genvägar.

Det verkar mer konstruktivt att arbeta fram bra utvärderingsmodeller som gör att vi kan säkra både valfrihet och kvalitet.