Ska vi bojkotta OS?

De olympiska spelen kommer att förena alla människor i en värld, en dröm. Så föll orden från en av kommunistpartiets högsta ledare när den olympiska elden igår under högtidliga former tändes på Himmelska fridens torg (där massakern på demonstrerande studenter ägde rum 1989).

De vackra orden lär fortsätta att falla – på hälleberget. Regimens dröm om en välregisserad propagandaföreställning har kraschat sedan omvärlden yrvaket fått upp ögonen inför det hårda förtrycket i Tibet.

Det finns de som beklagar att Kina fick OS. Jag tror att det är feltänkt. Den olympiska rörelsen är som FN; om man skulle följa stadgarna är det åtskilliga medlemmar som borde kastas ut. De oskrivna reglerna tillåter dock Kina att vara både OS-arrangör och permanent medlem av FN:s säkerhetsråd.

Dessutom: Om det inte vore för OS skulle världens engagemang för Tibets sak vara betydligt mindre och detsamma gäller möjligheterna att sätta press på diktaturen. Så visserligen skulle det kännas bra i hjärtat både att låta hoppet om medaljer fara och politikerna stanna hemma, men skulle detta ta bättre skruv än om vi är på plats i Peking?

Jag känner respekt för att bland andra Polens premiärminister Donald Tusk stannar hemma av politiska skäl (och Angela Merkel uteblir i enlighet med protokollet). Men jag går alltså inte i taket om den svenske kulturministern åker.

Det viktiga är att Lena Adelsohn Liljeroth inte nöjer sig med att sitta på hedersläktaren den 6 augusti, utan också vågar stå upp för demokratin. Det bästa vore naturligtvis om världen kunde agera samfällt för att få regimen att börja tala med Dalai lama, men i brist på en enad front ska vi i stället låta tusen blommor blomma. Det är förstås inte heller någon mirakelkur. Kina förändras, men under tiden är det som det är.