Vi applåderar inte i kyrkan. En gång i S:t Sebastian i Sebastopol spelade ett gästande band en psalm med sådan innerlighet att församlingen blev publik och spontant tog upp en applåd. Prästen, en irländare av den gamla stammen, for upp från sin stol och närmast röt: ”Inga applåder!” Sedan förklarade han att mässan riktar sig till Gud, det var felriktad uppskattning att hylla dess deltagare.

Dock accepteras ett undantag. Häromveckan var det Veterans Day, då militärer som tjänat landet i krig som i fred hedras. Prästen avslutade predikan med att be alla veteraner ställa sig upp, ett tjugotal män och kvinnor reste sig, några så gamla att de troligen gjort tjänst under andra världskriget. Applåderna ville inte ta slut. Det var omöjligt att inte tänka på demonerna de lever med. Vilka skräckscener kommer de ihåg? Vilka döda vänner saknar de? Vilka dödade fiender minns de?

Detta var efter valet, som Demokraterna vann mer övertygande än vad någon hade trott. Debatten efteråt har handlat om tre saker.

För det första, kommer demokrater och republikaner att enas om åtgärder som på kort sikt avvärjer the fiscal cliff – tillväxthämmande konsekvenser som automatiskt slår till nästa budgetår om ingen kompromiss uppnås kring den ekonomiska politiken – och på lång sikt ta sig an budgetunderskott och statsskuld?

För det andra, vad behöver det republikanska partiet göra för att vinna igen? – uppenbarligen lockas inte framväxande väljargrupper av högerns innehåll eller utseende.

För det tredje, har det amerikanska i USA försvunnit? Är folkets frihetstörst och pionjäranda, djärvhet och egenmakt, ansvarstagande och kristenhet – borta? Är amerikanska väljares instinkter nu att kräva mer trygghet från staten och avundsjuk bestraffning av framgång?

Jag har en konservativ syn på samhället. Det betyder bland annat att jag tror att sådana förändringar tar lång tid. Kulturer rör sig som glaciärer, vädret kan skifta och lura oss att tro att dramatiska saker sker, men klimatet är vad det är – vi vaknar en dag och noterar att inget egentligen hände, det var bara ett lågtryck.

Den amerikanska nationalismen är unik, och även om man kan fylla böcker om dess kännetecken, tror jag att den kan sammanfattas i två saker. Folket upplever att det är del av ett större sammanhang, för vilket uppoffringar är självklara: Det är viktigare att ge till sitt land än att kräva av det. Och folket definieras av att det delar en idé om sitt land: ett exceptionellt samhälle, öppet för alla som underkastar sig idén om lika villkor och grundläggande friheter. Sådan är överenskommelsen. Du är amerikan också som invandrare, men du är inte amerikan om du hotar invandrare med järnrör.

Mässan på Veterans Day avslutades traditionsenligt med America the Beautiful, inget öga var torrt, återigen applåderades det. Vi får se hur det blir med politiken de närmaste månaderna. Det är en öppen fråga om republikanerna reser sig till nästa val. Men USA förblir amerikanskt inom överskådlig framtid. Landet reser sig igen. Seklers identitet raderas inte utan vidare.