Året inleds med ett rop på hjälp från nio historiker, som undervisar vid universiteten i Uppsala och Linköping. På UNT:s debattsida ( 2/1) berättar de hur det står till med förkunskaperna hos deras studenter.

Vad gäller själva ämnet har skribenterna redan resignerat. Grundskola och gymnasium må ha historia på schemat, men det gör ingen större skillnad: ”Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.”

Jag kan beundra tapperheten, men jag är mindre benägen att acceptera situationen. Vi talar trots allt om kunskapsläget hos studenterna som valt att läsa historia på universitet. Om deras kunskaper är minimala, vad kan då deras kamrater? Varför ska vi acceptera det!?

Men detta är nu inte historikernas huvudpoäng, utan det är den språkliga förmågan som gör dem verkligt bekymrade. En majoritet av studenterna som kommer direkt från gymnasiet har stora svårigheter med skriven svenska: ”Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift.”

Ordförrådet är litet och uttryck blandas ofta ihop. ”Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.”

Inget i artikeln antyder att undertecknarna skulle vara orimliga petimätrar eller orealistiska bildningsaristokrater. Tonen känns snarare väl liberal. Men de är djupt bekymrade över att unga människor lärt sig så lite under tolv års skolgång och över vad det får för konsekvenser för högskolans kvalitet. Språket är trots allt de humanistiska ämnenas viktigaste verktyg.

Historielärarna vill ha mer resurser till svenskundervisning i tidigare skeden, och det är lätt att hålla med om att förändring är nödvändig.

Men varför inte ta tjuren vid hornen och göra en ambitiös och heltäckande utvärdering av studenternas kunskaper i historia och andra ämnen före – men också efter – den högre utbildningen. Det är trots allt inte bara grundskolan och gymnasiet utan även högskolan själv som kritiserats för att ha ett alltför litet kunskapsinnehåll.

Andra högskolelärare i flera andra ämnen har tidigare sagt vad historielärarna säger, men det viftas bort som anekdotisk information. Nu behövs kunskap svart på vitt: Så här mycket kan studenterna när de kommer. Så här mycket bör man kunna för att klara en högskoleutbildning som håller rimlig nivå. Så här mycket kan de när de slutar. Utifrån resultatet kan vi föra en seriös debatt om prioriteringar.

Om läget är så här bekymmersamt framstår det till exempel som fullständigt vettlöst att öka antalet högskoleplatser. I alla fall om ambitionerna är större än att hamna högt upp i någon internationell tabell över hur många år som människor spenderar i utbildningssystemet.