”Vem tänker på barnen?” nästan skrek kvinnan i telefonen, på bred skånska. Det var porrstjärnan Ingrid Swede, vid tiden en berömd svensk exportblondin med egen filmproduktion i Centraleuropa, som ringde till redaktionen på Strix television. Ingrid Swede ville göra en debattfilm för barn – hårdporr blandat med material filmat bakom kulisserna – och sedan turnera på svenska skolor för att balansera debatten om pornografin. Men de råa sällarna på Svenska filminstitutet förvägrade henne den kvarts miljon hon ville ha i produktionsstöd.

För Ingrid Swede var det en självklarhet. Hennes tänkta turné skulle inte bara stärka demokratin och yttrandefriheten, utan dessutom göra skolbarnen gott. Om inte den statliga kulturpolitiken ställde upp för detta, varför fanns den då över huvud taget?

”Om inte filminstitutet kan lägga pengar på barnen, vem ska då göra det?” skrek hon.

Det är de senaste veckornas debatt om kulturpolitiken som väcker minnet till liv. I slutet av augusti utlyste en liten stockholmsk fri teatergrupp vad man kallar ”kulturstopp”. Mitt i föreställningen stannade alla inblandade upp i protest mot regeringens kulturpolitik. Med denna tystnad ville man visa att ”utan kultur stannar civilisationen”.

Utan att ha sett just den här teaterns föreställningar törs jag gissa att civilisationen kommer att klara sig fint. Expertisen gav teatergruppens vårpjäs (om sexuella övergrepp på barn) betygen ”Sånginslagen känns lite onödiga” (Kulturen 8/4), ”helheten blir för enkel och uddlös” (DN 10/4), och ”varför sa ingen något under repetitionerna?” (Nummer.se 7/4).

Teatergruppen är dock övertygad om den egna betydelsen. I februari skrev gruppens konstnärliga ledare ett öppet brev till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, om de svårigheter hon och hennes lika engagerade sambo tvingats in i.

”För att min familj skulle överleva och för att vi skulle ha någonstans att bo, tvingades jag att ta ett heltidsjobb”, berättar hon. Men detta befanns ohållbart. ”Framför mig låg ett ofärdigt manus med snar deadline och till slut fanns det inget alternativ: jag var tvungen att säga upp mig.”

”En normal människa hade väl tagit sitt ’vuxenansvar’ och fortsatt med lönearbetet, antar jag, och lagt ner sina konstnärliga ambitioner. Men inte jag!” ”Lena, du måste få ett slut på alliansens förintande av konstnärer!”, avslutas brevet (som naturligtvis också liknar kravställande politiker vid ”Hitler och Stalin, ja till och med Castro”). ”För Lena, tänk om vi en dag vaknar upp till ett Sverige där varenda kulturutövare gått ut i vild strejk”?

Ja, tänk om, är man frestad att svara.

Men ett sådant svar vore bara drygt. Det råder en bred politisk enighet om att det offentliga stödet till kulturlivet ska vara omfattande. Ingenting som läckt ur kulturutredningen ifrågasätter detta. Men det råder ingen enighet om att alla som anser sig skapa något av samhällelig vikt ska ha rätt att försörjas av Statens kulturråd, av a-kassan eller av Filminstitutet.

Säger man upp sig för att spela teater är det nog bäst att ha lite sparade medel. Vill man göra porrfilm är det kanske inte till skattebetalarna man ska vända sig. Definitivt inte med argumentet ”vem tänker på barnen?”