När Lehman Brothers ansökte om konkurs var en vanlig reaktion bland svenska finansmänniskor att händelsen var oväntad och obegriplig. Varför räddades inte Lehman av det politiska systemet, allt annat var ju ekonomiskt vansinne? Jag blev förvånad. Min egen bedömning hade nämligen varit den motsatta, att det varit osannolikt att staten skulle rädda Lehman. Hur kunde vi nå så olika slutsatser?

Hösten 2008 bestod i en serie kraftmätningar mellan de krafter som avgör politiska beslut i demokratiska länder: folkets tolkning av skeendet, politikernas manövrering, experternas rekommendationer, mediernas narrativ och det enskilda landets politiska ramverk och traditioner.

Om man gör anspråk på att förstå politikens utveckling måste man äga förmågan att ställa sig mitt i de virvlar som dessa fem krafter skapar tillsammans. Det är med andra ord fullt möjligt att vara världsledande inom nationalekonomi, bankväsendet eller finanssystemet, och ändå göra bedömningar som inte hamnar i närheten av det facit som verkligheten småningom erbjuder.

Likaså kommer det djur som behärskar mediernas och politikens spel och spinn att göra grova felbedömningar om han inte känner stämningarna bland vanligt folk. På samma sätt kan folkviljan sätta av i fel riktning om den växer fram utan känsla för de ekonomiska krafternas mekanismer.

En slutsats av detta, den bästa slutsatsen, är att samhällenas vädersystem är alldeles för komplexa för att kunna bedömas med något som ens närmar sig visshet. Därför bör vi inte heller agera som om vi ägde sanna förutsägelser, utan utgå från våra värderingar, och göra vad vi här och nu anser vara det rätta.

Men det är nu en gång för alla en lyx som somliga inte kan tillåta sig. Politiker, bankdirektörer och företagsledare, av dem krävs att de faktiskt värderar vindriktningen och stakar ut en kurs. Då är det också avgörande att de är tillräckligt kloka för att placera sig på en plats där de känner styrkan och riktningen från alla de vindar som driver skutan. Finanskrisen 2008 visade att europeiska experter på pengar tenderar att segla i fel riktning när det stormar i USA. Bortom metaforerna: de förväxlar sin djupa kännedom om Wall Street och Federal Reserve med kunskap om landets hela vädersystem.

När Giorgos Papandreou gav beskedet att räddningspaketet för Grekland skulle underkastas en inhemsk folkomröstning förstod alla genast vilka vindar det var som blåste. Premiärministern vågade inte skriva under på de besparingar som villkorade hjälpinsatserna han fruktade svåra, lokala stormbyar. Eurozonens verkliga makthavare blev förbannade och avfärdade bryskt hans prognos: sådana vindar räknas inte.

Vad kan vi säga om de europeiska ledarnas agerande? Känner de av folkviljan? Tar de hänsyn till de historiska traditioner som fortfarande utövar så starkt tryck på Europas enskilda länder? Eller tillåter de sig att drivas enbart av politiska kastvindar och teknikernas abstrakta prognoser?

I sådana fall styrs Europa snart av kapten Queeg.