Skrattfarsen Liket som visste för mycket turnerar land och rike runt för att roa med en berättelse om en vänsterprasslande finansminister och ett upphittat lik. Det blir många turer innan historien får sin upplösning. Bland annat är det oklart hur dött liket egentligen är. När S, V och MP idag lägger fram sin gemensamma budgetmotion råder det samma ovisshet om hur mycket liv det är i den rödgröna kroppen. Men någon fars är det inte. I alla fall inte än.
Det var butlern som gjorde det. Så brukar svaret se ut i klassiska pusseldeckare. Men påhittet med en butler i tunnelbanan är bara en del av svaret på vad hände i riksdagsvalet. I själva verket var den rödgröna politik som erbjöds väljarna hårt åtgången av rigor mortis. Inget tyder heller på att den har har vaknat till liv.
Istället lär centrala inslag återfinnas i den gemensamma budgeten, som till exempel avskaffande av rut (i praktiken en satsning på svartjobb), återinförande av förmögenhetsskatten (ett effektivt sätt att driva kapital ut ur landet) och en återgång till bidragslinjen i sjukförsäkringen och a-kassan (svenskarna ska åter bli bäst på att vara sjuka). Frågan är om man har lärt sig att räkna: före valet räknade Anders Borg ut miljard för miljard hur mycket de rödgröna hade underfinansierat sina löften och ambitioner.
De rödgröna lanserade sig som tre partier med ett mål. I själva verket rör det sig om tre väldigt olika partier som saknar den grund som den borgerliga Alliansen vilar på – en gemensam ideologisk plattform. Nu är det Vänsterpartiet som har mest att vinna på att De rödgröna laget håller i hop. Det ger det opinionsmässigt alltmer marginaliserade Vänsterpartiet långt större inflytande över oppositionspolitiken – och därmed politiken – än om man skulle få kampera i hörnet för extrempartier tillsammans med Sverigedemokraterna.
Maria Wetterstrand har givit tydliga signaler om uppbrott. MP har ambitionen att bli alternativet i mitten till Socialdemokraterna (i Stockholm är planen att bli större än S) och då kan man inte vara surrade vid Den rödgröna masten. MP är inställt på att gå sin egen väg.
För Mona Sahlin handlar det om att hitta en väg. Det har kommit nya signaler om skolan. Sahlin själv har betonat att S inte bara kan vara ett parti för dem som inte arbetar utan också för dem som gör det. Om valfiaskot ska kunna bana väg för en verklig förnyelse av partiet blir fortsatt institutionaliserat politiskt samarbete med V ett släpankare.
Lika naturligt som det var att skapa ett regeringsalternativ till Alliansen inför valet, lika konstlat är det att behålla det under de kommande fyra åren. Frågan är därför inte hur De rödgröna ska utvecklas, utan hur samarbetet ska avvecklas utan sårade känslor. Det kan dock inte uteslutas att föreställningen utvecklas till rena sängkammarfarsen med mycket smällande i dörrarna.
Desto mer obegripligt är det att Mona Sahlin håller fast vid Lars Ohly i fråga om Afghanistan och inte håller sig till sin egen politik.
