Håkan Juholt ägnade sitt jungfrutal som partiledare åt att predika för kören, och kören gillade vad den fick höra. Juholt var generös med honnörsord som trygghet och solidaritet. Han krävde nya offentliga satsningar. Han talade väl om statligt ägande och beklagade att Vin & Sprit gått nationen ur händerna. Han citerade hjältar ur Rörelsens historia. Han gav sin bild av vad som är ”social demokrati” (allt som är gott och värdefullt), och han var tydlig med att de som inte delar partiets syn på jämlikhet drivs av ”privatekonomiska intressen” och inget annat.
Kongressombuden på Stockholm Waterfront fick höra att de står för det goda och att de borgerliga har ont i sinnet. Det gick hem. Frågan är hur väl det går hem bland de väljare som tidigare har stött Socialdemokraterna men som röstade på alliansen 2006 och 2010. De var hur som helst inte på plats i salen i går förmiddags utan i full färd med aktiviteter i det vardagsliv utanför politik och offentlig sektor som Juholt glömde att nämna i sitt tal.
Socialdemokraternas nya ledare gillar helt uppenbart att hålla tal och stå i rampljuset och han har temperament och humor. Som skämtare kunde han visserligen inte tävla med den mötesordförande som strax innan han skulle tala började lägga ut texten om hur partiet av Earth Hour-skäl skulle satsa på största möjliga mörker under kvällens kongressfest. Men han gjorde sitt bästa, och vi lär få höra fler festligheter framöver. Och det ska sägas: Om Håkan Juholt kan bidra till att det blir mer färg, nerv och formuleringsglädje i svensk politik har han gjort en tacknämlig insats.
I bästa fall kan han dessutom få fart på borgerligheten och inspirera till en livligare debatt om idéer och värderingar. I jungfrutalet var Juholt mycket otydlig i enskilda sakfrågor, men han var desto tydligare i sina ideologiska besked. Precis som den socialdemokratiska kriskommissionen anger han staten, kommunerna eller partiet som svar på varje fråga, och när han säger sig vilja ha ”värdeburen tillväxt” är de värden som han åberopar intimt förknippade med det offentliga och ska förverkligas genom staten.
Här finns en kastad handske för de borgerliga att plocka upp. Självklart vill även borgerligheten ha tillväxt som baseras på goda värderingar, och till skillnad från den nya socialdemokratiska partiordföranden kan man i sitt budskap falla tillbaka på en rad starka medborgerliga dygder som flit, förkovran, företagsamhet och frivilligt engagemang.
I synen på stat och samhälle var Juholts utläggningar faktiskt rent 1970-talsmässiga. Utanför jämlikhetens och solidaritetens offentliga sektor och politik ser han ingenting annat än en kall och profitlysten marknad. Familjens betydelse kom inte upp, ej heller föreningslivets, och det enskilda engagemangets och det civila samhällets betydelse tycks ha gått honom spårlöst förbi.
För att nu inte tala om företagsamheten. Mot slutet sade han sig visserligen vara för marknadsekonomi men talet i övrigt gav inte mycket till stöd åt det påståendet. Juholt rev av hela näringspolitiken i ett par oengagerade meningar, och han hade inget att säga om näringslivets betydelse. Vad han ändå sade om att driva företag handlade om att ”kanske diska på någon krog, men inte som anställd utan som egen företagare med F-skattesedel. Så kringgås både arbetsrätt och kollektivavtal”.
Här är det ljusår mellan Håkan Juholt och hans företrädare. Vid jobbkongressen 2009 utropade sig Socialdemokraterna till det nya småföretagarpartiet. Man kan förstås diskutera hur väl det rimmade med verkligheten, men det uttryckte i alla fall en vilja att uppmärksamma och främja den sektor där en mycket stor andel av framtidens jobb kommer att skapas. Juholt, däremot, har sitt jobbfokus på arbetsmarknadspolitik, utbildningssatsningar och stora offentliga investeringar. Men hur viktigt sådant än är kan det aldrig ersätta företagandet.
Det återstår att se i hur hög grad som vänsterretoriken kommer att gå igen i den praktiska politiken. Ganska snart efter talet sade till exempel Juholt att han inte ser något behov av skattehöjningar. Det var bra magstarkt efter att han just hade krävt den ena dyra satsningen efter den andra, däribland en omgörning av hela pensionssystemet. Men det är inte förvånande att en partiledare gärna vill vara både lugnande pragmatiker och eggande agitator, ifall det nu går att komma undan med det.
Håkan Juholt har öppnat spelet. Nu är det statsministerns drag.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD.
pj.anders.linder@svd.se
