Att arbeta är själva meningen med livet. Jobb är den enda vägen till lycka. Så måste det vara. I alla fall för moderaten Per Schlingmann och vänsterpartisten Josefin Brink. Annars blir deras argumentation obegriplig.

De extrema försvararna av arbetslinjen och de extrema feministerna möts nämligen i en slutsats: Barn är ett hinder för arbete. Barn föds mitt i föräldrarnas karriär och tar tid och energi från jobbet. När de äntligen börjar på dagis har de den dåliga smaken att bli febriga och tvinga hem mamman från jobbet. Och så fortsätter det ända tills de når upp i arbetsför ålder och kan börja arbeta och betala skatt. Följden blir att i synnerhet kvinnor halkar efter på arbetsmarknaden.

Schlingmann drar slutsatsen att papporna måste få en ekonomisk bonus ett och ett halvt år i efterskott för att de ska välja att vara hemma och pyssla om sitt snuviga barn. Brink argumenterade i Aktuellt förra veckan för att föräldraförsäkringen ska ”individualiseras”, för att kvinnorna inte ska ”behöva ta hela ansvaret för barnen”.

Beskrivningen avslöjar den märkliga tankefiguren att barn är en börda. Ingen antas frivilligt vara hemma ett antal dagar mitt i arbetslivet istället för att lönearbeta, allra helst som det påpekar livsinkomsten negativt.

Ett ödmjukt påpekande: Som förälder vill man umgås med sina barn, det är ingen uppoffring. Det är förmodligen snarare så att de flesta hellre skulle vilja vara hemma med barn än att lämna en gråtande pilt på dagis och gå till jobbet. Men som vuxna har vi en skyldighet att försörja oss och arbete är en källa till både glädje och inkomst.

Förskola, barnvakt och far- och morföräldrar är för de allra flesta förutsättningar för att vi ska kunna förena familj och yrkesliv, men ändå kommer förmodligen barnlösa och frånvarande föräldrar att klättra om småbarnsföräldrar på karriärstegen.

Men är det verkligen bara orättvist? Man kan inte både ha kakan och äta den. Och är det inte lite torftigt att enkom mäta framgång och lycka i pengar och position? Det kanske rent av finns människor som föredrar den lilla världen framför den stora, och så länge de försörjer sig själva är det väl inte ett problem för andra? Eller är det bara jag som har missat småbarnföräldrarnas klagosång om att de själva får råda över vem som ska vara hemma med sjukt barn för hela 80 procent av lönen?

De som argumenterar ivrigast för olika former av kvotering av föräldraförsäkringen är ofta själva arbetsnarkomaner med lång utbildning som väntar långt upp i åren med att skaffa barn. Eller väljer bort barn av rädsla för att bli fjättrade, likt feminismens drottning Simone de Beauvoir.

Det må vara rätt för dem, men det vore klädsamt om de inte konstruerar ekonomiska styrsystem för att pressa andra att göra samma val. Utfallet 50-50 är inte definitionen på jämställdhet - jämställdhet är att män och kvinnor har samma möjligheter att leva efter eget huvud. Småbarnsföräldrar arbetar redan mest av alla och har svårast att få livspusslet att gå ihop. Låt oss med gott samvete – bokstavligen och bildligt ­– pussla med våra krassliga barn.

Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.