Då fick det uppmärksammade fallet med den akromegalisjuka Annica Holmqvist sitt avgörande. Om jag har förstått allt rätt har Holmqvist haft tidsbegränsad sjukersättning, men fått nej på sin ansökan om permanent dito. Tipset Försäkringskassan nu ger henne är att söka vanlig sjukpenning – efter tre månader i arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen.
Fallet är bisarrt. Varför såg Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord lösningar som inte fanns? Enligt de nya reglerna ska den som lider av cancer eller annan svår sjukdom kunna vara sjukskriven med ersättningsnivån 80 procent hur länge som helst. För de flesta av oss är det uppenbart att Annica Holmqvist torde kvala in i denna grupp och det har även Försäkringskassans egna bedömare tyckt i flera utlåtanden. Hela fallet verkar stupa på att någon har skrivit att Holmqvist kanske, eventuellt, någon gång skulle kunna sysselsättas på deltid i en skyddad verksamhet.
Kafkaartat är ordet.
Det är inte fel med hack i sjukförsäkringskedjan. Tillfällen då du blir uppringd och då fall omprövas. Det tidigare systemet ignorerade människor. Det var inte rätt. Häromdan läste jag ett blogginlägg – skrivet av en annan dotter än Annica Holmqvists – där reformerna försvarades just därför. Visst finns det både framgångsfall och tragedier.
Men. Regeln om svårt sjuka borde omfatta Holmqvist. Därutöver ramlas det mellan stolarna för mycket. En tanke är att arbetslivsintroduktionen – omförsäkringen då dina möjligheter ses över hos Arbetsförmedlingen – borde ligga kvar i sjukersättningssystemen. Onekligen vore det tryggare för privatpersonen om den rent ekonomiska flytten mellan system inträffade först efter de tre månaderna, när man landat i en slutsats om framtiden. Detta borde regeringens socialförsäkringsutredning fundera på.
Dessutom. Försäkringskassan omorganiseras nästan löpande och ändå kvarstår känslan av en organisation där personalens missnöje går ut över ”kunderna”. Det är oacceptabelt. Här hanteras livsöden och det måste ske med finkänslighet. Utan ett lyft på Försäkringskassan kan ingen reform fungera.
Det går inte att skriva regler som täcker alla öden. Systemet kräver handläggare som får och kan tänka. Ju fler haverier som inträffar, desto mer pressas politikerna att detaljreglera. Och ju fler detaljer som sätts på pränt, desto fler fall där reglernas rigiditet drabbar människor. Vi tycks ha en ond cirkel att hantera. Hur gör vi det, regeringen?
