Det var en lång förmiddag på Vänsterpartiets kongress. Snudd på varje omröstning där det var mer än ett ombud som inte fick sin vilja igenom fordrade votering. Vid elva var det dock dags för ombuden att välja ny partiordförande.

Många ville tala och till största del ägnade de sin minut åt att tala om hur mycket de höll av Jonas Sjöstedt. Rosanna Dinamarca hade en del förespråkare, men det var uppenbart vem som skulle ta hem det. Och visst blev det till slut Sjöstedt som fick motta kongressens jubel. Den förlorade sonen har återvänt.

I dag är Vänsterpartiet ett parti med bra stämning, förkunnade den nyblivne partiledaren. Det verkar vara en riktig bedömning, åtminstone för dagen. Trots divergerande åsikter var det en kamratlig stämning som rådde i Uppsala. Men faktum kvarstår att Sjöstedts mjukvänster är långt i från normen i partiets ledning. Många av de ledande kamraterna, som också kommer att omge Sjöstedt, föredrar Lars Ohlys kommunistoida hållning. Kompromissviljan måste bli mycket större innan partiet är samstämmigt nog att kunna ingå i ett seriöst regeringsunderlag.

Sjöstedts uppdrag är nu att ena ett långt i från samstämmigt parti kring en politisk linje som är betydligt mer pragmatisk än den nuvarande samt att övertyga väljarna om att den linjen behövs. Det är ingen avundsvärd uppgift.

Det som är tänkt att föra V till nya framgångar är Sjöstedts miljövänsterkoncept. Socialism, feminism och miljö trängs nu om utrymmet i ett parti vars ideologiska märkning egentligen mest minner om smutsiga industrier.

En av Sjöstedts största tillgångar är känslan av att han är förhållandevis ekonomiskt verklighetsförankrad för att vara en vänsterpartist. Ekonomiskt ansvar är också något han ofta nämner som viktigt för framtiden. Det måste dock ge avtryck i den faktiska politiken.

Vi måste formulera en politik som är begriplig, sa Sjöstedt när han träffade pressen efter valet. Däri ligger en annan av hans många utmaningar. Ekonomiskt ansvarstagande rimmar illa med exempelvis krav på sex timmars arbetsdag. Det är också en ekvation vars utgång är rätt naturlig för de flesta. Ska V bli ett seriöst alternativ i svensk politik måste partiet lugna ner sig i vissa frågor.

Det går naturligtvis bra att satsa på att bli landets främsta miljöparti, feministiska parti och naturligtvis det fräsmta socialistiska. Men dessa ska förenas i en sammanhållen politik som väljare känner är relevant för dem. Dit är det långt kvar och det är på inget sätt självklart att partiet når dit. Anpassning kan vara en smärtsam process.

Pragmatismen segrade på kongressen, men hur långvarig segern blir återstår att se.