Kaa Eneberg har i flera böcker kastat ljus över kommunismens historia i Sverige – och kommunisternas ihärdiga försök att hålla den i mörker. En titel är Tvingade till tystnad (Hjalmarson & Högberg 2001) om Kirunasvenskarna som på 1930-talet förhoppningsfullt utvandrade till Sovjetunionen men som sedan gick sovjetiska öden till mötes.

Jonas Sjöstedt är inte tvingad till tystnad, men Eneberg påpekar i en artikel att han trots detta är så tyst när han i boken Masthugget Moskva Madrid (Carlssons 2009) berättar om Stalins hantlangare Bengt och Greta Segerson (DN 20/2). Eneberg är förvånad över att Sjöstedt inte kommer med några avslöjanden om kommunisternas planerade gerillarörelse – med Bengt Segerson som organisatör – eller att han inte kommenterar den lättsinniga beskrivning som Greta Segerson gör av livet i terrorns Moskva.

I verkligheten var det inte någon dans på rosor.

Sjöstedt har lämnat kommunismen bakom sig, men som ledare för det som en gång var kommunistpartiet duger det inte med tystnad.

Jag undrar också vad vänsterpartiledaren menar med den av honom nu omhuldade socialismen. Han förordar ”en socialisering av produktionsmedlen och arbetarstyrda företag”, men säger nej till förstatliganden och hävdar att socialismen ska växa fram underifrån. Hur då?

Efter den första nyhetens behag har Sjöstedteffekten kommit av sig och det är svårt att se en ljusnande framtid med S i bättre balans.

I jämförelse med Stefan Löfven framstår Sjöstedt alltmer som en variation över temat Lars Ohly.

Men det är inte bara Vänsterpartiets förhoppningar om en lätt resa fram till valet som har kommit av sig, utan det gäller också Miljöpartiet vars tidigare framgångsrika röstfiske i mitten nu mest liknar bottennapp.

Läser man Expressens intervju med Gustav Fridolin är det knappast förvånande (20/2). Den gröna politiken är dyr för väljarna – och varje invändning möts med att människor vill betala mer för miljöns (i MP:s tappning) skull.

Socialdemokraterna håller på att hitta formen medan V och MP har problem med flåset.

Räkna med att det inte bara är den borgerliga regeringen som kommer att stå i skottgluggen för de rödgröna oppositionspartierna. Utspelsbråk och politiska tjuvnyp kommer att bli ett kännetecken för samarbetsandan.