Klippan, Arvidsjaur, Piteå, Malå, Vara, Öland, Gotland, Tierp, Torsås, Enköping, Skurup, Bräcke, Sjöbo, Luleå.
Vad förenar dessa platser i vårt avlånga land? Jo, vindkraftsmotstånd. Ibland är det befolkningen som protesterar, men allt oftare sätter sig även kommunerna på tvären och säger nej till planerade vindkraftsbyggen.
Tidigare i vår stoppade Tingsryds kommun tills vidare planerna på en vindkraftsstation söder om Växjö. I Klippan har moderata kommunpolitiker satt klackarna i backen. Norröver, i Ragunda och Strömsund, spjärnar kommunen, Naturskyddsföreningen, en sameby och flertalet privatpersoner emot en planerad vindkraftspark om 450 snurror. Det protesteras från Lomma till Härjedalen och i Hylte, beläget i centerns starkaste fäste Halland, spås vindkraften bli den hetaste valfrågan. Där företräder S och M den försiktigare linjen, medan det centerpartistiska kommunalrådet driver på.
Personligen har jag inget emot vindsnurror, även om jag ibland kan tycka att någon liten vy i Skåne gott kunde lämnas fri från dem. Men axplocket ovan bör respekteras och lyssnas på. Alltifrån markägare och bönder till ekoturismföreningar och ornitologer höjer sina röster mot planerade vindkraftsbyggen. Det syns sällan i riksmedier, men en snabb titt ut i det lokala medieutbudet ger vid handen att här har vi sannerligen en levande landsbygdsdebatt. Det finns gott om oro, för huspriser, naturvärden, fågelbestånd, turism, men regeringen möter oron med lomhördhet.
I februari krävde tio kommuner i Västerbotten staten på mer ekonomisk kompensation. Näringsdepartementets Ola Alterå förklarade att det inte var aktuellt, men erbjöd en diskussion om hur positiv utvecklingen var. Man behöver inte hålla med kommunerna om att de ska få mer pengar, men Alterås svar lämnar onekligen en del att önska rent kommunikativt.
Nyligen flaggade miljöminister Andreas Carlgren för inskränkningar i den kommunala vetorätten eftersom kommunerna ”missbrukar den”.
”Tillfälliga opinioner lokalt” ska inte ”få avgöra vindkraftsutbyggnadens framtid”, förklarade Carlgren och skissade på en motstrategi: ”Om en kommun exempelvis inte ger sitt erkännande på tio veckor så ska det räknas som ett tyst godkännande.” (DN 17/3)
Att regeringen tar av silkesvantarna och pekar med hela handen åt de kommuner vi brukar kalla självstyrande vore väl begripligt om vi visste att syftet var att säkra medborgarnas energibehov. Men nu är det inte så.
2000 nya vindkraftverk ska byggas inom tio år, lovar näringsminister Maud Olofsson. (DN 2/3). Det låter kanske mycket, men det är inte mycket att hålla i handen. Vindkraftens andel av den totala nettoproduktionen av el i Sverige var 1,9 procent förra året. 2000 nya vindkraftverk till 2020 kommer förstås att öka den andelen, men fortfarande talar vi om försumbara mängder.
Dessvärre kan regeringen gå på som en ångvält och förarga borgerliga väljare hur mycket den vill i den här frågan. Det finns nämligen få utvägar. De Rödgröna är knappast ett alternativ för de grupper som protesterar, oavsett om de är ornitologer eller lantbrukare.
Maktdemonstrationer uppifrån – från partiet som brukar värna lokalsamhällets makt – är det så klokt? Risken finns att Alliansen bäddar sin säng illa.
