Under lång tid har regeringens pr-guru Per Schlingmann kunnat ligga på sofflocket, medan Socialdemokraterna har gjort jobbet åt honom. Men när Juholt avgick och Löfven trädde till var stunden inne för statsministerns statssekreterare att återvända till arbetslinjen. Det har han firat genom att lotsa fram sin chef till en intervju i DN (7/2) – med vilken han visar att det kan gå utmärkt att vila sig i form.

Fredrik Reinfeldt säger att arbetslivet måste bli längre i takt med att själva livet blir det. Utan rimlig balans mellan den tid som vi arbetar och betalar och den tid vi inte arbetar och tar emot betalningar, kommer pensions- och välfärdssystem att kantra. Alternativet är att förmånerna sänks. Som exempel talar han om byten av yrkesbana mitt i livet och arbete fram tills man fyller 75.

Statsministern säger att det är olyckligt att många sitter fast i en föreställning om att man går i pension vid 65, när pensionsåldern i realiteten är rörlig. Han säger inte att det snart ska bli höjning med tvång. Ingetdera hindrar förstås kvällstidningsläsare, fackliga ledare och politiska motståndare från att rasa. I Metro blåser ”kritikstorm”, i Aftonbladet ”läsarstorm” och i Expressens läsarenkät vill bara två procent arbeta till 75.

Pr-katastrof? Inte alls. Tvärtom stärker Reinfeldt sin ställning som mest trovärdiga politiker på plan. För även om människor inte tycker om att höra vad han säger, så vet de flesta innerst inne att han har rätt. Vad han säger bygger på enkel matematik och är en bister realitet. Han vinner måhända inte folkets kärlek, men han väcker respekt, och det är en mer hållfast valuta. Motmedlet mot hans ansvars- och allvarslinje är inte att klaga på ansvar och allvar. När de är väljare begär läsarna mer än så.

Eller som den oändligt erfarne S-strategen Stefan Stern konstaterar: ”Statsministerns ’jobba till 75’ kan av M enkelt trattas in i både ’ansvarsspåret’ och ’arbete mot bidrag’”.

Jag antar att Stern med belåtenhet konstaterar att Löfven valt att ligga lågt. Fast samtidigt får han notera att lagspelet i S ännu lämnar en del övrigt att önska. Å ena sidan angrep riksdagsmannen Tomas Eneroth utspelet som ”provocerande”. Å andra sidan hann kollegan Ylva Johansson inte dra tillbaka sin debattartikel på temat ”Fler måste våga byta jobb mitt i yrkeslivet” (AB 8/2). Det summerar till en sorts kollektiv opportunism mot bättre vetande. Längs den linjen väntar inga segrar.