Men Tim, som är en 55-årig patentingenjör, begär referenser till relevanta studier som han sedan plöjer igenom, utan att hitta belägg för läkarens påstående. Istället tar Tim kontakt med en amerikansk klinik som kan erbjuda den senaste tekniken och en operation som gör att han sannolikt kan behålla potensen. Inom några veckor är han opererad. Tims privata sjukvårds- försäkring, via arbetsgivaren, betalar hälften. Resterande 70000 kronor betalar han själv. Han är en av omkring 300000 svenskar som övergett den svenska vårdmodellen och fixat snabb och garanterad vård genom privat försäkring.
Exemplet är hämtat ur boken Plan B – den dolda jakten på välfärd (Ekerlids förlag) som med buller och bång lanserades på DN Debatt av två av de åtta författarna i onsdags. De efterföljande rubrikerna om att 95 procent av svenskarna fuskar tonades efterhand ner när det blev tydligare vad skriften handlar om. Och den handlar egentligen inte om fusket, som förstås är nog så utbrett och allvarligt, utan snarare om flykten från den svenska modellen. Flykten från, och hur beteenden anpassas efter, de system vi byggt upp.
Flykten från den svenska modellen ser ut på många sätt. Bostadskön är decennielång, så folk köper svartkontrakt eller förlitar sig på den lukrativa andrahandsmarknaden som uppstått. Arbetsförmedlingen förmedlar bara ett av hundra jobb, så folk går till bemanningsföretagen. Avtals- förhandlingarnas uppåtpress på minimilöner stänger ute unga från arbetsmarknaden, så de jobbar svart eller inte alls. Beskattningen gör att det blir hart när omöjligt att spara ihop till sin konsumtion, så man belånar värdeuppgången på bostadsrätten (bostadsmarknaden representerar i dag i princip den enda möjligheten för medelklassen att bygga upp ett kapital, antingen genom värdestegringen eller genom omvandlingar av hyresrätter). Man lägger intäkter och utgifter på sin enskilda firma.
Men även de som inte kan hosta upp 70000 anpassar sig på det sätt de kan. Man byter tjänster med grannarna och säger att man VAB-ar fast ungen är frisk. Sms-lånet ersätter julklappsbufferten.
Systemen svarar med ökad kontroll, tätare maskor i näten och krav på större resurser. Men vad händer med den svenska modellen när allt fler lämnar den i alla dess olika skepnader? Är den flexibel nog att överleva? Det är svårt att tro.
Någonstans går gränsen för vad med- borgarna kan tolerera. Den som betalar hög skatt, men ändå tvingas söka sig utomlands för vård, förlorar i längden sin lojalitet till det offentliga. Den som sliter hårt på sitt jobb och köper sin söndagsstek för skattade pengar, men ser grannens svartjobb betala sig så mycket bättre, planerar snart själv sin flykt från systemet.
Kvar blir de svagaste, som ingenstans har att gå. Vad ska de göra?
Kanske blir det som i Malmö för några år sedan. Där fick jourläkarcentralen anställa väktare för att värja kliniken från arga patienter som inte lyckades få hjälp när besökstiderna inte räckte till alla som ville ha vård.
