Nyss var det Per Schlingmann som kom med uppgiften att Sverige toppar ”internationella rankingar i frågan om att vara det mest individualistiska landet”. Man hör det här påståendet med jämna mellanrum, och det är sant i så måtto att vi ges den platsen av World Values Survey och andra mätningar.

Schlingmann ville visa att det inte finns någon motsättning mellan stark stat och individualism, och när man hyllar den svenska individualismen brukar det vara för att göra en politisk poäng. Antingen kommer den från välfärdsstatens förespråkare, som vill hävda att den inte gör fårskock av det folk som via skattsedeln köper sig fria från medmänskliga skyldigheter. Eller från klassiska liberaler, som vill visa att moderna, urbana samhällen skapar fria individer, som vågar följa sina livslinjer, ohämmade av förpliktelser gentemot normstyrda gemenskaper.

Problemet är att påståendet att svenskar är världens mest individualistiska folk inte är sant, om vi med individualism menar individualism: egensinnighet, personligt uttryck, att avvika från mängden.

Vad mäter man egentligen? Det visar sig handla mer om hur man är än vad man gör. Gina Gustavsson vid Uppsala universitet har noterat att vår acceptans av skilsmässor och aborter väger tyngst. Därefter kommer tolerans för homosexualitet, följt av beredvillighet att rättfärdiga dödshjälp och prostitution. Särskilt individuella svenska individer är vidare präglade av hög acceptans för skattefusk och att planka på tunnelbanan. Vi får också poäng för att vi i hög grad anser att det är rätt att kräva bidrag från staten.

Cocktailen fullbordas av att svenskarna sätter stort värde på att barn uppfostras till självständiga individer.

Mark Taylor vid Georgia University har också intresserat sig för svensk individualism, och sett att den går hand i hand med ett innovativt samhällsklimat. Samtidigt anger han som skäl att vi skänker vår lojalitet till arbetsgivare och stat, istället för familjen och oss själva. Länken mellan sådan individualistisk frihet och självständigt tänkande ”är svag”. Sammanfattningsvis: svenskarna är särskilt individualistiska, om detta betyder själviskhet och avsaknad av nära relationer.

Men jag är ju pursvensk, så jag vet att inte heller det stämmer. Det här är min sista kolumn innan jag flyttar tillbaka till Texas (därifrån fortsätter jag dock att skriva). Jag kommer inte att sakna likhetstecknet mellan Sverige och ”normal”. Jag kommer inte att sakna bristen på civilt ansvarstagande, som jag tror är en följd av exakt den statsindividualism som Schlingmann vill förstärka.

Men när jag sitter på verandan och arbetar mig mot botten av flaskan, stirrar på eldflugorna och lyssnar på cikadorna, medan jag sjunger Evert Taube och längtar hem, då kommer jag att sakna det typiskt svenska karaktärsdraget av tillbakadragenhet i par med vänfasthet. Det är inte individualism. Kanske är det integritet.

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. rolandpm@gmail.com