Var är brudarna? Det är inte längre frågan för dagen i italiensk politik. Den grekiska smittan har nått landet med världens tredje största statsskuld i form av krishöga räntor för att omsätta skulden och begäran från män i svart: Show us the money. Eller rättare sagt, visa hur politiken på ett trovärdigt sätt ska tackla problemen.

Italien står redan på IMF:s övervakningslista och skälet står först och främst att finna i det politiska systemets impotens.

Problemet har alltmer kommit att knytas till premiärminister Silvio Berlusconi själv, som möts av iskyla vid EU-topparnas numera alltmer frekventa sammankomster för att tackla eurokrisen. Utan återställt förtroende har Italien små möjligheter att klara sig utan brandkårsuttryckning. Oerhört mycket står på spel: Grekland är en sak att mäkta med – Italien något helt annat.

Forza Italia har inneburit att landet har gått bakåt. Men trots att Berlusconis karriär dessutom fört tankarna till en rucklares väg – för närvarande misstänks han för mutor, skattefusk, maktmissbruk, sex med underårig – hade han länge ett stort stöd. Tålamodet är dock slut även på hemmaplan. Opinionsstödet har fallit till 22 procent. Hans partiallians har spruckit, koalitionspartnern Lega Nord förhåller sig kallsinnig och till och med parlamentsledamöter från hans eget parti vill ha bort honom.

Berlusconi har tidigare tvingats deklarera sin avsikt att gå i förtid, men allteftersom eurokrisen eskalerat har det blivit tydligt att det inte räcker. Inför gårdagens symbolladdade omröstning i parlamentet om ansvarsfrihet för föregående års budget ryktades det att han förstod innebörden av de vinkande väderkvarnsvingarna, men icke. Stridsropen skallade.

Han klarade omröstningen, men fick inte hälften av rösterna. Kort sagt, han saknade parlamentariskt stöd och valde senare efter överläggningar med president Napolitano att ta silkesnöret i vacker hand.

Enligt presidentens kansli ska dock först ett ekonomiskt krispaket tas i parlamentet. Kanske avrundar Berlusconi sedan med att citera sig själv för att en sista gång sola sig i den glansbild som han velat måla upp: ”Jag är politikens Jesus Kristus. Jag är ett tålmodigt offer, jag står ut med allt och offrar mig själv för alla.”

Få kommer att sakna honom, men ändå kommer Berlusconi att lämna ett tomrum efter sig. Liksom när han steg fram på den politiska scenen 1994 råder det ett slags vakuum utan tydliga regeringsalternativ till hans ”karismatiska” ledarskap.

En skillnad är – och den är naturligtvis inte obetydlig – att statsskulden är betydligt större. En annan är att priset för politiskt tumult blir högre. Landet behöver samla sig för att gå framåt.