Folket, det är jag. Det budskapet var ett huvudnummer i Muammar Gaddafis tv-tal i tisdags. Ett annat var hans beredvillighet att döda det folk som ställde sig i hans väg. Bilden av Libyens diktator som tältande excentriker smälter bort och i stället tonar något fram som för tankarna till galenskap. Det skulle kunna vara en modern tragedi av Shakespeare.

Gaddafi tog makten i ledningen för en ”ädel” kaptensrörelse, har härskat genom att splittra landets klaner, skapat ett eget klientsystem och straffat alla som ”syndat” mot honom. Det som tidigare gav regimen styrka är nu dess svaghet. Folket gör uppror.

Trots att delar av landet redan är i oppositionens händer, att demonstranterna inte ger vika för diktatorns skarpskyttar och att alltfler lämnar Gaddafis sida, försäkrade han att han stannar. Våldet mot det egna folket lär bli blodigare innan dramat är över.

Det är omöjligt att veta om Gaddafi kommer att kunna slå ned upproret, men det mesta talar för att hans tid är ute. Kanske drar han till sin kompis Chávez i Venezuela eller till Castro på Kuba. Kanske planerar han att som ett sista desperat drag sätta eld på oljekällorna. Ryktena surrar.

Arabförbundet har suspenderat Libyen. FN:s säkerhetsråd och EU har fördömt blodbadet. Frankrikes Sarkozy förespråkar sanktioner. Omvärlden kan dock inte göra så mycket mer än att stödja oppositionen och ta avstånd från diktaturen.

Tunisien och Egypten startade en utveckling som har fått sin egen dynamik. I Bahrain fortsätter protesterna. Eftergifter räcker inte för att stilla viljan till demokrati. Ingen sitter säkert – och ju mer sluten regimen är desto större är risken för våld. Inte minst i det ännu ”stabila” Saudiarabien, där dess oljerika östra delar har en vägförbindelse till Bahrain och domineras av en diskriminerad shiabefolkning.

Den arabiska våren bär med sig ett hopp om demokrati, men vägen framåt blir inte enkel. Med usla förutsättningar handlar det om att skapa institutioner som bär upp demokratin. Diktaturerna har dessutom gått hand i hand med dysfunktionella ekonomier, även i de oljerika staterna. Därför krävs reformer som kan skapa jobb och framtidstro.

EU:s utrikesminister Catherine Ashton har initierat diskussioner om ett internationellt reformstöd, men det gäller att skynda och inte drabbas av panik om flyktingströmmarna tilltar.

Framför allt ska despoternas fall ses som en möjlighet. Visst bör man peka på risker, men det ska göras med glädjescenerna från Kairo och Tunis på näthinnan. Så ser frihet ut för dem som har saknat den.