et finns ju en del man minns. Alltifrån kollegan som avslutar en diskussion med ”Jag håller inte med dig, men du är ju i alla fall jävligt snygg” (och tror att han i och med detta har varit både storsint och charmig) till skådespelaren som körde ner handen innanför en väninnas brallor när hon stod bredvid honom vid en bardisk under ett premiärmingel.

Eller ja, faktum är att han var så tafsrutinerad att han lyckades ta sig innanför både jeans och trosor i ett svep. När hon förskräckt vände sig om möttes hon av ett nöjt grin.

Nej, jag blir inte förvånad när jag hör Ekot rapportera att sextrakasserier är vanliga i teater- och filmvärlden. Det är närmast att vänta i en liten värld som gillar genikulter och som befolkas av stora och samtidigt sköra egon.

Ovanpå detta har du det faktum att detta är en bransch med benhård konkurrens och där känslor, utlevelse och sexualitet ofta finns med i bilden som nödvändigt arbetsredskap. Grogrunden för trakasserier är helt enkelt god. Flärd är sällan ordet.

I P1 Morgon igår diskuterade skådespelerskan Anna Ulrica Ericsson och Stefan Böhm, tidigare chef på Uppsala stadsteater reportaget. Samtalet var på något märkligt vis marinerat i försiktighet.Ingen av dem verkade egentligen särskilt förvånad över resultaten, men samtidigt var både mycket noga med att inte försäga sig, inte peka ut någon.

Oviljan och rädslan att knuffa ut en kollega i ett mediegatlopp nämndes också som direkt orsak till varför man inom branschen inte talar särskilt mycket om problemet. Så blir det i en liten bransch som fungerar särskilt bra på löpsedlar – man håller ihop mot skvallerpressen. Det systemet vinner förstås knölarna på.

Därmed inte sagt att man inte utarbetar ett eget säkerhetssystem, som även det bygger på skvaller. Har du varit inkopplad på scenkonstvärldens djungeltelegraf en stund vet du vem du inte vill åka hiss med ensam, om man säger så.