Kolumn | Röda kyrkan
Förra söndagen hade Svenska Dagbladet (16/1) följande rubrik över första sidan: ”800 000 vill lämna Svenska kyrkan enligt SvD/Sifos undersökning.”
Inne i tidningen uttalar sig Svenska kyrkans informationschef Ingrid Andersson Göranzon om läget. Hon säger att kyrkan nu ska svara med att satsa ännu mera - på ”Nej till Israels ockupation av Palestina” och på ”ett tydligt ställningstagande i homosexfrågor.”
Därefter tillägger hon: ”En del kommer att gå ur Svenska kyrkan på grund av våra ställningstaganden, men hellre det. Det viktiga är att ljumheten inom Svenska kyrkan minskar”.
Det är, om man säger så, ett intressant uttalande. Eller, för att uttrycka sig lite mera rakt på sak: ett uttalande som gör att man som medlem i kyrkan blir förstummad, ursinnig, ledsen, förtvivlad, arg, plus lite till.
Här några reflexioner.
Den politiskt röda ledningen för Svenska kyrkan har länge kritiserats för att splittra kyrkan genom att politisera kyrkan. Det är uppenbart att den röda politiseringen -
med avsikt - kommer att intensifieras.

Svenska kyrkan har kritiserats för att inte nå fram till ”vanliga människor”. När Svenska kyrkan nu skall satsa, då satsar man inte på att nå till exempel hundratusentals ”vanliga” människor som sitter ensamma och utan arbete i splittrade familjer ute i förorter och glesbygder. Då satsar man i stället på palestinier i Mellanöstern och på chica och mediestarka innegrupper kring Stureplan.
När man talar om denna satsning, då säger man inte ett ord om själavård och fromhet - då handlar det i stället om politik och sådant som kan ge flashiga rubriker.
Och mest ”intressant” av allt. När kyrkan nu är under kritik, när människor lämnar, vad gör man? Man säger: vi bryr oss inte, det gör inget. Och vi kommer att satsa på sådant som gör att ännu fler lämnar oss. ”Hellre det.”
Just så tänker man inom alla organisationer (både inom politiken och inom religionen) som är sekter eller som är på väg att utvecklas till sekter. Det är i all sin nakenhet sektens psykologi.
De där
ute som kritiserar oss har fel. Vi här inne har rätt. Det gör inget att vi blir färre och färre, för vi har rätt. Och vi är inte ”ljumma”. Vi brinner.
För några år sedan brann det ledande etablissemanget i kyrkan för en liten röd politisk vänstersekt som kallade sig ”Attack”. Den försvann. Lämnade förmodligen inte kvar en enda aktivist på kyrkans bönpall. Men ändå gör man nu om samma sak. Upp till kamp mot Israel. Upp till kamp ”i homosexfrågor”.

Det är som om kyrkans röda ledning har ett slags beröringsångest inför de kärnvärden som är helt specifika för kyrkan. Gud, Jesus som Guds son, det onda mot det goda, syndernas förlåtelse, den helige ande, Guds kraft i våra liv.
För mig som kristen är allt det där fullständigt centrala saker. Det är detta budskap som har fått kyrkan att leva och utvecklas i 2 000 år. Det är det enda som berättigar att det finns en kyrka. Ty allt annat kan man få på annat håll.
Jag behöver inte kyrkan för att engagera mig i den så kallade Palestinafrågan eller i den så kallade
Homosexfrågan. Jag behöver kyrkan för att engagera mig i den så kallade Gudsfrågan.
Så. Om informationschefen på Svenska kyrkan så vill, kan hon säkert få ännu fler att vilja lämna kyrkan. Om hon vill ”brinna”, så finns det säkert möjlighet till det, både här och där.
Men för oss andra handlar det uppenbart om något annat. Till exempel att bunkra upp mot dem som i sin iver att ”brinna” (till exempel för ”Palestina” och ”Homosexfrågan”) riskerar att bränna ner hela kyrkan.
Göran Skytte
Skäll gärna mer på Persson
I den inflammerade debatten om statsministerns uppträdande efter naturkatastrofen i Sydostasien hade jag mycket hellre spelat rollen som försvarsadvokat än skällande bandhund. Men då hade jag behövt vara säker på att statsministern när han väl nåtts av informationen om flodvågorna hade lagt i femte växeln, gått i gång på alla cylindrar, eller kalla det vad ni vill!
Nu gjorde han dessvärre inte det. Det dröjde över ett dygn innan Göran Persson och hans kansli vaknade upp från det att första
katastroflarmet kom. Att Räddningsverket redan på annandagens kväll skickade förstärkning till Sri Lanka räknas liksom inte. Det initiativet var inte regeringens utan följde på en begäran från FN.
Till skillnad från de borgerliga partiledarna var jag i riksdagen i onsdags morse för att höra den då just hemkomne statsministern informera om sin resan till Thailand. Där hade han framfört Sveriges tack till kung Bhumibol och premiärminister Thaksin för thailändarnas generösa hjälp till drabbade svenskar. Och förklarat att Sverige kräver att de thailändska myndigheterna utreder varför man inte i tid varnade för flodvågen och vem som bär ansvaret för det. Denna offentliga förödmjukelse tvingades thailändarna ta emot trots att de själva redan har tillsatt en sådan utredning.

Låtsat okunnig även om FN:s initiativ till ett säkrare varningssystem i regionen, krävde Persson att ett sådant snarast byggs. Låt vara att buffligheten är ett karaktärsdrag hos statsministern, men i det här fallet var avsikten
förmodligen att ta loven av den inhemska kritiken mot honom. I själva verket gjorde det bara saken värre.
När Persson reser till Thailand, ett land hårdare katastroffdrabbat än Sverige, och där utkräver ansvar för fel som har begåtts, samtidigt som han vid onsdagens informationsstund i riksdagen vägrade att svara på frågor om sitt eget ansvar, väcker det knappast sympatier. Det gör inte heller hans sätt att bemöta folkpartiets Tobias Krantz fundering om Perssons behov att flytta fokus från det egna ansvaret.
Vad statsministern svarade? Jo, att ett sätt att ta ansvar är att bedriva debatten utan beskyllningar av det slag som Krantz framförde, det vill säga att inte ifrågasätta regeringschefens agerande.

Dödstalet i de tsunamidrabbade områdena skrevs i går upp till ofattbart höga 227 000. Vi talar om en enskild tragisk händelse som i modern tid nästan bara kan jämföras med atombombssprängningarna över Hiroshima och Nagasaki. Att då som Persson avfärda kritiken mot honom som opassande eftersom många
svenskar har avlidit, är inte statsmannalikt. Inte heller vittnar det om sinne för proportioner.
I den flodvågstemo som Arne Modig redogjorde för i fredagens DN ansåg de allra flesta (84 procent) att svenska myndigheter och regeringen har huvudansvaret för att hjälpa svenskar som råkar ut för olyckor, terrordåd och naturkatastrofer utomlands. Nära hälften (45 procent) menade att svenska myndigheter hade hanterat katastrofen sämre än myndigheter i andra länder. Samtidigt tror - eller snarare önskedrömmer - nästan 80 procent att myndigheternas katastrofberedskap nu kommer att bli bättre. Till det ska den så kallade medborgarkommissionen bidra. Primärt har kommissionen skapats för att lätta på ett akut politiskt tryck. Att den skulle klara att ta rätt på sanningen är nog också en önskedröm.