Trycket har skruvats upp rejält inför dagens EU-toppmöte om åtgärder för att lugna skuldkrisen. Polens utrikesminister har med historiska ord uppmanat ’’ärkefienden’’ Tyskland att visa ledarskap. I ett tal i Marseille igår varnade president Sarkozy för att Europa riskerar att explodera. Företrädare för stora banker har författat scenarier för tiden efter en eurokrasch, som skulle få Den stora depressionen att likna Guldruschens glada dagar.
Det handlar förstås om att göra det svårt eller omöjligt att bli den i EU-kretsen som sätter käppar i hjulet för en överenskommelse, som stärker den gemensamma krigskassan och det finanspolitiska regelverket och skapar förutsättningar för Europeiska Centralbanken (ECB) att börja agera i större skala.
ECB är inte tänkt att köpa obligationer direkt från stater, men banken kan på andra sätt se till att det finns köpare när länder som Italien och Spanien ska förnya sina lån. Det betyder att priserna går upp och räntorna ned och att regeringarna i Rom och Madrid vinner tid, som kan användas till budgetsanering och reformer som ökar tillväxtförmågan. Men det gäller förstås att de använder tiden på just detta sätt: om allting får löpa på som förut har man bara skjutit problemen framför sig, samtidigt som ECB:s ställning försvagats.
Därför sätter centralbanken hårt mot hårt. Ta Italien: Så länge Silvio Berlusconi pratade strunt istället för att tackla problem förhöll sig ECB passiv, vilket ledde till att Berlusconis ställning blev ohållbar, att han efterträddes av Mario Monti och att det snabbt togs fram ett saneringspaket.
Nu vill ECB se samma sorts beslutsamhet på europeisk nivå. Om EU-toppmötet kan ta konkreta steg på väg mot ett stramt och trovärdigt regelverk för finanspolitiken i euroländerna är det inte bara en angelägen korrigering av ett grundläggande konstruktionsfel, det öppnar också för att centralbanken ska aktivera sig och gå in med lättnader av helt annan omfattning än hittills.
Det är välkommet att ECB sänker styrräntan och erbjuder bättre möjligheter för banker att låna, vilket centralbankens nya chef Mario Draghi gav besked om igår, men med största sannolikhet behövs mer än så.
Tyskland och Frankrike vill helst ändra i själva Lissabonfördraget, men det blir ofelbart en utdragen och osäker process och det är bättre att låta den anstå. Reservlösning för Merkel och Sarkozy är ett avtal mellan de 17 euroländerna.
En tredje variant, som bara innebär ändring i ett tilläggsprotokoll till fördraget, vore smidigast men anses av Tyskland vara alltför vek. I skrivande stund pågår förpostfäktningarna för fullt. Sverige bör stödja den linje som har störst förutsättningar att bli verklighet.
För även om de värsta domedagsprofetiorna säger lika mycket om bankernas utsatta ställning som om vad som väntar ifall försvaret av euron misslyckas, skulle kostnaderna och påfrestningarna bli enorma för EU-länder både inom och utanför eurozonen.
På många håll har man ryggat för tillväxtfrämjande reformer och levt på lånade pengar i alldeles för stor skala under alldeles för lång tid. Hanteringen av detta arv blir svår och utdragen nog utan att det läggs sten på börda.
