Överste Bo Pellnäs slår huvudet på spiken i går- dagens Brännpunktsartikel. Svensk försvarspolitik präglas av kortsiktigt godväderstänkande; fraser och förhoppningar har fått ersätta stringens och substans. Pellnäs skruvar upp tonläget ordentligt, men vad ska man göra när mottagarkretsen har stuckit huvudena i sanden?

Socialdemokraten Håkan Juholt har varit den främste företrädaren för tankarna att bedömningen av säkerhetsläget ska utformas utifrån försvars- politiken i stället för tvärtom – och att det inte finns resurser till mer än ett stillsamt och stadigt säkerhetsläge. Resonemanget ”verkar ha som utgångspunkt att hot kan hanteras genom riksdagsbeslut”, som brigadgeneral Anders Brännström och generalmajor Jörn Beckmann torrt uttrycker saken (Brännpunkt 7/6).

Men i sanningens namn har flera borgerliga politiker under våren verkat sugna på att utmana Juholt om titeln som förste blomstermålare, och de senaste signalerna från regeringen pekar än tydligare i samma bekymmerslösa riktning. Under Almedalsveckan öppnade finansminister Anders Borg för att spara 3-4 miljarder om året på försvaret framåt 2010 - och betydligt mer därefter.

Hur tänker han? Sverige har numera en ny sorts krävande internationella åtaganden, som symboliseras av ord som Kosovo, Afghanistan och Nordic BattleGroup. På andra sidan Östersjön växer självförtroendet i takt med energiinkomsterna, och maktambitionerna i takt med självförtroendet (se Lisa Bjurwalds artikel här nedanför), och vem tror att Nato utgör ett stöd för vår säkerhet om vi vägrar att ta något ansvar i Baltikum? Samtidigt har Försvarsmakten utsatts för så varaktig snålhet och så många förvirrande omorganisationer att vår förmåga att försvara Sverige har reducerats till ett minimum.

Tidpunkten är ytterst illa vald för att se försvarsbudgeten som ett ymnighetshorn, där det är fritt fram att hämta resurser. Allianspartierna gör ett förfärligt misstag om de ansluter sig till Juholtlinjen.

Det är bra att försvarsminister Mikael Odenberg till sist talar mot urgröpningen av försvarets ekonomi, men Sveriges säkerhetsframtid förtjänar bättre än att reduceras till ett ministergräl inför höstbudgeten. Om någon fråga är värd allvarsord från de borgerliga partiledarna så är det denna, som rör statens själva kärnuppgift – och det innan Försvarsberedningen i höst får chans att påstå att allting är frid och fröjd.

Det finns inget invasionshot på kort sikt, hävdar nedskärarna, och det har de förhoppningsvis rätt i. Men det finns en sikt bortom den korta; det finns mer påträngande hot än en stor invasion, och det finns tusen och åter tusen unga soldater som förtjänar bästa tänkbara utrustning när de skickas till världens mest riskfyllda områden.

Sirenerna sjunger om stabilitet. Lyssna hellre till bitvargen Pellnäs.