KOMMENTAR | EU efter Frankrikes och Hollands nej

Jag är ingen läkare, svarar Luxemburgs Jean-Claude Juncker undvikande på frågan om författningsfördraget nu är dött.
Men svaret på den frågan är vid det här laget uppenbart. Hurtiga trumpetstötar från Bryssel, Berlin och Rosenbad om att det är bara att tuta och köra kommer snabbt att tona bort. Snart blir det uppenbart att den riktiga frågan är om det finns ett liv efter döden.
I allt väsentligt har vi en bra fungerande Europeisk Union. Det som väljare i Frankrike och Holland - av skäl som är mycket olika, och som kanske inte främst har med saken själv att göra - har sagt nej till är en möjlighet att göra detta samarbete bättre.

Det är djupt beklagligt - men inte katastrofalt. När t ex Romano Prodi sagt att ett nej till författningsfördraget betyder ”slutet på Europas framtid” är det självfallet dravel. Samarbetet kommer att fortsätta på de nya grunder som under senare år har lagts genom fördragen i Maastricht, Amsterdam och Nice. De är inte perfekta.
Men det är knappast Sveriges författning heller.
Varje land har att fatta sitt beslut, men jag har svårt att se annat än att det kloka nu är att ta en formell paus för att bereda vägen för en rejäl europeisk framtidsdebatt. Den kommer för sent, och den kommer snett, men den är avgörande för framtiden. Och att först därefter - när vi också har sett politiska skiften i avgörande länder - fatta beslut om den formella vägen vidare.
Det är uppenbart att Storbritannien nu vill se en debatt med de ekonomiska utmaningarna, i denna tid av accelererande globalisering, i centrum. Testuggande om överlägsna modeller är tröttsamt och tomt. Det finns föga som är speciellt socialt i ekonomier med en öppen och dold arbetslöshet mellan 10 och 20 procent - och Sverige tillhör dessa!

Jag tillhör dem som är mindre pessimistiska om de europeiska ekonomierna. Det dubbla konkurrenstrycket från östra Europa och östra Asien driver en snabb omvandling i det tysta. Den s k Lissabonprocessen är en offentlig lögn, men
Tallinn-Bratislavaprocessen av konkurrerande reformer är en dold sanning.
Det som nu behövs är inte läkare för att avgöra om författningsfördraget är dött eller inte, utan en viss kompetens i politisk transplantationskirurgi. Del för del bör vi diskutera vad av denna kropp som kan föras över till det som är levande, friskt och framtidskraftigt.
Det råder bred enighet om att vi måste ge Europa en starkare röst i världen, och att detta också kräver förändringar. Mycket kan göras utan fördragsändringar. Nästa veckas toppmöte kommer förhoppningsvis att inleda transplantationskirurgin genom att säga att arbetet på en gemensam europeisk utrikestjänst ska fortsätta.
Min främsta oro gäller risken för att man nu monterar ner Europas mjuka makt genom att bromsa den fortsatta utvidgningen. Att politiska ledare har underlåtit att förankra utvidgningen och dess konsekvenser - minns vår förnedrande debatt om s k social turism! - är uppenbart. Och det är bara en del av sveket när det gäller att diskutera globaliseringen i dess helhet.
Men frånvaron av ledarskap tidigare får inte leda till en kapitulation för en populism som vill stänga alla dörrar för dem som vill komma med.

Det handlar främst om sydöstra Europa - från Balkan till Turkiet - men i det längre perspektivet också om Ukraina och andra. När ultranationalister tillhörde dem som applåderade i Frankrike och Holland, applåderade samma primitiva krafter i Serbien och Turkiet. Låt oss aldrig glömma att samarbetet är den främsta kraften för fred, försoning och frihet i de delar av Europa som nyss upplevt krig, hat och förtryck. Försvagar vi den kraften riskerar vi att få leva med konsekvenserna.
Andra har att avgöra hur vi i Sverige, och andra, nu ska ge kraft åt en ny europeisk framtidsdebatt. Men det är den frågan - inte den döda frågan om riksdagsratificering eller folkomröstning - som är den avgörande.