Huvudpersonen Georg Dreyman är en hyllad författare och lever med den folkkära skådespelerskan Christa-Maria Sieland. Georg har haft 40-årsskiva och gästerna har rumlat hem. På vinden sitter Stasiofficeren Gerd Wiesler med hörlurarna på och antecknar ungefär: Han öppnar presenter, därefter förmodligen samlag.

Det är 1980-tal i Östberlin. Parets bostad är buggad och telefonavlyssnad. Någon brottsmisstanke mot Dreyman eller Sieland finns inte utan syftet med att avlyssna paret – och deras konstnärsvänner – är att fånga upp allt som kan användas som bevis för att gripa, förhöra och oskadliggöra Georg.

Stasihöjdaren som avtvingar Christa-Maria sex i utbyte mot att hon får spela teater, utnyttjar svin­aktigt sin position i partiapparaten för att få slut på triangeldramat. Han blir bönhörd, men inte för att Georg grips utan därför att en pressad Christa- Maria inte kan bära att hon har förrått sin man och kastar sig framför en bil.

Muren faller, arkiven öppnas och Stasis systematiska avlyssning också av inte misstänkta men ­förmodat ”opålitliga” personer avslöjas i sin fulla vidd.

När ridån går ner är man tagen. För dem som har följt vårens debatt om integriteten kastar filmen skuggor över riksdagens vilande lagförslag om preventiv tvångsmedelsanvändning. Förslaget medger avlyssning av människors telefoner utan att det föreligger brottsmisstanke.

Den förra regeringen fick bakläxa av en ohelig allians bestående av vänstern, miljöpartiet, centern och kd som tvingade fram en vilandeförklaring. Visst har förre Säpochefen Anders Eriksson därefter föreslagit en rad förbättringar. Om riksdagen beslutar i enlighet med hans justeringar ska till exempel den som har utsatts för hemligt intrång i sitt privatliv men som inte åtalas, eller inte ens varit misstänkt för något, informeras i efterhand om kränkningen. Den regeln gäller dock inte för Säpo.

Förre Säpochefens uppstramningar rubbar inte det faktum att den svenska polisens brottsbekämpning ska effektiviseras genom att tvångsmedel får användas i före­byggande syfte och utan att förunder- sökning på grund av misstänkt brott har inletts.

Nog för att en av Säpos högprioriterade upp­gifter är att förhindra brott mot rikets säkerhet. Men ­varför ska den vanliga polisen i rent förebyggande syfte få ägna sig åt hemlig telefonavlyssning, hemlig kameraövervakning och till och med buggning? Så blir det om propositionen också i den delen godtas av riks­dagen.

Eriksson ser framför sig att polisen ska få använda sig av ännu mer sofistikerade tvångsmedel för att ­förebygga brott. Exempelvis buggning av datorer och avsökning av telekommunikationer, ett tvångsmedel som starkt påminner om FRA:s omdiskuterade signalspaning i kabel.

Som sagt, valda ombud för Sveriges folk, se gärna De andras liv. Lev er in i Georg Dreyman och hans vänners öden innan ni tar ställning till de integritetskränkande förslag som väntar på riksdagens bord.

SvD