Testa det här på din chef: ”Jo, det är lite tungt på avdelningen nu, så jag tänkte ta time-out.” Eller när det är din tur i kassan på Ica efter jobbet: ”Nej, jag tänker inte betala. Jag har tagit time-out.” Och varför inte säga det till ungarna? ”Den närmaste månaden får ni vända er till någon annan. Pappa har time-out.”

Det var Mona Sahlin som började. Året var 1995, hon var vice statsminister och hon var tänkt att efterträda Ingvar Carlsson som S-ledare. Expressen hade avslöjat att hon hade tagit ut tusentals kronor i kontanter med regeringens betalkort.

Hon hade köpt kläder, hyrt bil och använt kortet privat för tiotusentals kronor. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har skickligt fått minnet av historien att handla om två Toblerone, men det gällde alltså privata utgifter på över 50000 kronor, och mycket annat.

Då förklarade Mona Sahlin att hon tog time-out, och gjorde sig oanträffbar i ett femstjärnigt hotell på Mauritius. Med följde assistent och livvakt, och skattebetalarna fick ta notan. Mona Sahlin överlevde politiskt, efter några år i skamvrån.

Sedan dess har företeelsen blivit allt vanligare. I varje skandal förekommer diskussion om time-out. Och det är inte nödvändigtvis politikerna som är pådrivande. Journalisterna frågar ”Ska du ta time-out?” som vore det ett vedertaget arbetsrättsligt begrepp.

Nu gäller det Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman Kent Ekeroth som ertappats med järnrör i ett fyllebråk. Det svinaktiga beteendet förvånar inte. Partiet har det i sitt DNA, så att säga. Dagen innan har Expressen avslöjat att Ekeroth inte har ingripit när partikamrater har utfört rasistiska och sexistiska trakasserier. Tvärtom har han filmat, redigerat och ljugit om händelsen.

Varpå Kent Ekeroth tar time-out. Och detta förväntas vi acceptera.

Men time-out har inget med verkligheten att göra. Det är hittepå. Det går inte att tillfälligt avsäga sig sin roll. Ansvaret tar inga månadslånga pauser. Man sitter som förtroendevald, eller så avgår man.

Time-out är något den politiska makten har hittat på för att kunna undandra sig granskning. Man gör sig oanträffbar för att slippa ställas till svars, som en brottsling på flykt undan rättvisan. De partitoppar som beviljar time-out är medskyldiga. Och de nyhetsförmedlare som låter sig nöjas är inga journalister, de är aktörer i en av makten regisserad charad.

Testa själva, om ni inte tror mig. ”Nej, Skatteverket, jag kan tyvärr inte betala för vad de folkvalda gör. Jag har time-out.”