Jag har klagat över att Vänsterpartiet och vänsterns opinionsbildare inte klipper banden till våldets och hatets kolportörer.

Hur är det möjligt – år noll efter Breivik – att i välmående Skandinavien sortera människor i klasser och kategorier? Att frossa i hat mot dem som råkar bära fel markörer? Hur kan man underlåta att slå dörren i ansiktet på hatmånglarna?

Nyligen jämförde jag V med Sverigedemokraterna, och undrade varför V inte likt SD markerar mot sin historia och svans. Mitt intryck var att SD höll på att gå från att vara ett parti med obehagliga idéer och metoder till ett parti med bara obehagliga idéer.

Jag hade fel.

Kort resumé: Det började när jag blev inbjuden att föreläsa för nybildade Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Jag trodde det var en lokal variant av Publicistklubben, och accepterade. När min medverkan blev offentlig och folk varnade mig för TFS tillbringade jag fem minuter på nätet. Jag såg den nakna främlingsfientligheten och förklarade att jag inte ville vara med.

Sedan förklarade jag i en kolumn min respekt för den islamska andliga och intellektuella traditionen, och varnade för att vår rättmätiga rädsla för intolerans också kan leda till acceptans av antidemokratiska, islamistiska företeelser. I ytterligare en artikel skrev jag att Breiviks hat mot muslimer inte uppstått ur ett vakuum.

Sedan dess har jag lärt mig något om SD. Jag visste redan att svansen innehåller hotfullhet och rasism men trodde inte att fenomenen var så djupa och utbredda. Dessutom accepteras, till och med uppmuntras, relationen mellan partiet i riksdagen och den antidemokratiska sörjan ända in i partiledningen.

Mycket som skrivs skulle man kunna avfärda som obehagligt trams. Hur många gånger har jag till exempel fått höra att jag ”innerst inne” inser att muslimer måste utvisas, men viker mig för liberala påtryckningar? Men man ser snart att det finns en allvarlig verklighet bakom dumheten. Då följer några slutsatser.

De flesta som står bakom inläggen kan inte enkelt avfärdas som idioter; det måste finnas andra förklaringar till det intellektuella haveriet. Vi vet att tankeviruset som infekterar vanlig förmåga till medkänsla och förnuft är fanatism. Att spåra den in i SD:s riksdagsgrupp är obehagligt.

En del tror att SD kommer att växa. I så fall kräver det att Jimmie Åkesson trampar ur den sörja i vilken hans parti klafsar runt. Annars finns inga skäl att tro att den polerade ytan är annat än politisk taktik. Att SD är exakt så rasistiskt som dess hårdaste kritiker påstår.

Här ett citat: ”Kan man inte bussa ut ett gäng muslimer av valfri ras/art till X så kan de få tända eld på folks villor och bilar där istället? ... Det vore så underbart att få se journalisternas bostäder och bilar brinna som omväxling. Gärna med journalisterna kvar inne i husen.”

Önskan gäller mig, X:et står för platsen där jag bor (information som ofta upprepas på ett hotfullt sätt), länken skickades till mig av en person anställd av SD i riksdagen.