Saker och ting ställs på huvudet efter Sverigedemokraternas inträde ”på riktigt” på den politiska arenan. Ett yrvaket offentligt Sverige tvingas tänka till och kan inte trampa på i ullstrumporna. Mycket som gått på rutin måste börja granskas – det politiska landskapet är förändrat i det nya Sverige. Vare sig vi vill det eller inte.
En av många frågor som snabbt togs upp och kablades ut med samma vinkling, modell fårskock, av så gott som samtliga medier, var:
”Med ökat politiskt inflytande kommer även inflytande i rättsväsendet – Sverigedemokraterna ökar sina nämndemansplatser i landets domstolar efter valframgångarna.”
Jag har tidigare framfört tanken att nämndemän inte borde vara politiskt tillsatta. När nämndemannafrågan nu blivit aktuell i och med SD:s starkare inflytande i politiken, ringde jag Lars- Gunnar Lundh, före detta rådman och under slutet av 1990-talet ansvarig handläggare för frågor om nämndemän i Justitiedepartementet, för att fråga om hur det förhåller sig.
Han påpekade att: ”De felaktiga påståenden om SD:s stora inflytande i nämndemannafrågan bottnar i att kommun- och landstingsfullmäktige i grunden, sedan mycket länge, missuppfattat vilka som kan/ska väljas till nämndemän.”
Han fortsatte: ”I rättegångsbalkens 4 kap. talas inte om att det är politisk aktiva som ska väljas till nämndemän. Det enda som ska utföras är att nämndemän ska väljas av kommunfullmäktige. Det står inget om ”partipolitiskt aktiva”. Att vara nämndeman är inte ett politiskt uppdrag. Det är ett samhällsuppdrag utan anknytning till politiska partier.” Och tillade: ”Allt annat vore ju i sig skrämmande!”
Att politiskt aktiva utses till nämndemän beror troligen på att kommuner och landsting ”tror” att det ska vara så. Inget kan, enligt Lars-Gunnar Lundh, vara mer felaktigt. Så om man vill undvika SD-medlemmar som nämndemän så är det nu ett utmärkt tillfälle för fullmäktige över hela landet att utse nya nämndemän i enlighet med lagen. Där står att nämndemän utses genom val som förrättas av kommunfullmäktige och att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska fastställa det antal nämndemän som ska utses.
Valbar till nämndeman är enligt lag varje myndig svensk medborgare som är folkbokförd i den kommun som hör till tingsrätten, eller i det län som hör till hovrätten (likalydande regler gäller för nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt). En nämndeman får inte vara domare, anställd vid domstol, åklagare, polisman eller advokat. Det som krävs för är således att man är en laglydig svensk medborgare med god omdömesförmåga, självständighet (fri från partipolitiska bindningar…), alltså en redig, hederlig, vanlig människa med sunt förnuft.
Nu – om någonsin – är det dags att göra om det slentrianmässigt hanterade nämndemannasystemet så att det följer lagen och dess intentioner. En sådan lösning skulle borga för ett betydligt större engagemang från medborgarna i rättspolitiska frågor istället för att domstolarna – som idag – enbart befolkas av pensionerade personer med partimedlemskap.
Merit Wager är översättare och fri skribent. meritwager.wordpress.com
