Sverigedemokraternas valframgång har skickat chockvågor genom det svenska etablissemanget. Trots att opinionsmätningarna redan tidigt visade att framgången var oundviklig, förefaller många närmast panikslagna. Kan det verkligen vara sant? Kan ett sådant parti finnas, här – hos oss?
Egentligen är det inte alls förvånande att SD klarat fyraprocentsspärren. Snarare är det märkligt att de inte gjort det tidigare. Nästan halva svenska folket (45% enligt SOM-institutet) av svenska folket vill minska flyktingmottagandet – en fråga bara SD driver.
Andelen har visserligen minskat stadigt – på 1990-talet stödde närmare sju av tio detta krav – men det handlar ändå om väldigt många väljare.
Denna kritik har med några enstaka undantag (Tobias Billström har varit uppfriskande tydlig emellanåt) mötts med tystnad. Istället hade det krävts politiska insatser som drar undan mattan för den invandringsfientliga retoriken.
I andra frågor hade reaktionen varit självklar: om väljarna är missnöjda med hur ett samhällsområde fungerar måste vi förbättra politiken så att missnöjet minskar.
Men eftersom det handlar om invandring låser sig allt. Att det skulle finnas en stor invandringskritisk opinion strider mot vår nationella självbild – detta är ju trots allt det socialmoderata lagom-Sverige, här är vi alla förnuftiga och toleranta.
Det är viktigt att skilja på invandringen och invandringspolitiken. Att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen. Jag skulle gärna se ökad invandring, men vi måste ha en politik som fungerar. Så resonerar nog egentligen de flesta.
Bristen på intresse har varit häpnadsväckande. Alliansen har gjort arbetslinjen till sin stora profilfråga, och vänstern har alltid sett kampen mot sociala problem som sin viktigaste uppgift. Men inte när det gäller svagt integrerade invandrargrupper.
Då accepterar båda blocken – i praktiken – massarbetslöshet, kraftigt förhöjd risk att drabbas av brott och sociala problem, att fullt arbetsföra människor fastnar i bidragsberoende. Och så vidare.
Det finns inga enkla svar, integration är en av de allra svåraste politiska frågorna. Men det är inget försvar för att inte försöka. Invandringspolitiken måste underkastas samma krav på effektivitet som andra politikområden.
De självklara frågorna måste ställas även här: Fungerar politiken som tänkt? Är målen och medlen de rätta? Får vi bästa möjliga resultat av de pengar som satsas?
Det är viktigt att inse att Sverigedemokraterna är en konsekvens av ett problem, snarare än problemets orsak. Naturligtvis finns alla skäl att beklaga att ett invandringsfientligt parti har kommit in i Sveriges riksdag, men vi måste angripa det egentliga problemet – inte dess symptom.
Markus Uvell är vd för Timbro och har skrivit Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare. markus.uvell@timbro.se
