osackvalet 1928 är bekant för den historieintresserade. På samma sätt är Halmhattsvalet 1964, Löntagarfondsvalet 1982 eller Westerbergvalet 1985 namn som hjälper till att ge färg åt minnena.
I sin avhandling Svenska valkampanjer 1866–1988 sätter statsvetaren Peter Esaiasson namn på historiska riksdagsval, och tillsammans med kollegan Henrik Oscarsson, även han verksam vid Göteborgs universitets vitala statsvetenskapliga institution, har han även gett preliminära namn till de senaste valen.
Vård skola omsorg-valet 1998, Språktestvalet 2002 och Alliansvalet 2006 är begrepp som har goda chanser att bli etablerade. Men frågan är naturligtvis vad man ska kalla årets riksdagsval. Professor Oscarsson lanserar förslaget Rättvisevalet 2010. Hans utgångspunkt är den kamp som förs mellan regeringsalternativen om vems definition av rätt- visa som ska råda: rödgrön fördelningsrättvisa eller borgerlig lön för mödan-rättvisa.
Men är det verkligen det vi kommer att minnas valet för?
Kanske är det snarare så att det är en annan statsvetarprofessor i Göteborg, Sören Holmberg, som bidragit med namnet. När Holmberg fällde sitt famösa yttrande att Alliansen var ”rökt” talade alla historiska erfarenheter för att han hade rätt. Oppositionsblockets övertag i opinionen har under mandatperioden närmat sig 20 procentenheter, och en sådan ledning har ingen någonsin kunnat hämta in.
Den senaste månadens mätningar har visat att det försprånget nu är utraderat. Alla mätningar utom en, vill säga. SCB:s partisympatiundersökning i torsdags blev en kalldusch för de borger-liga, då den visade ett rödgrönt övertag på 6 procentenheter.
Åtskilliga experter ifrågasatte dock relevansen i den, då SCB tycktes ha missat vad andra, senare gjorda mätningar, sett: en kraftig, negativ reaktion på De rödgrönas skuggbudget.
Dagens Sifo, gjord 31 maj till 10 juni, pekar på att det är SCB som är ”rökt”. Socialdemokraterna tappar 3,7 procentenheter och landar på 30,6 procent, vilket drar ner De rödgröna till 45,6 procent. Moderaterna går förbi och blir största parti på 32,9 procent, och Alliansens partier får tillsammans 48,4 procent.
Synovate har visat det. Novus har visat det. Demoskop har visat det. Och nu visar också Sifo att Alliansen leder. Inte med mycket (2,8 procent motsvarar 160000 väljare) men med tillräckligt för att ytterligare understryka antagandet att vad SCB uppmätt är historia.
Oppositionens skuggbudget, som saknade alla tecken på jobbpolitik men innehöll skattehöjningar för mer än tre miljoner svenskar, höjda arbetsgivaravgifter så att det skulle bli svårare att anställa, dyrare transporter, höjd bensinskatt utan motsvarande lättnader på annat håll, samt avskaffade rut- och rot-avdrag, gav den rödgröna politiken ett ansikte. Och det var inte Sören Holmbergs.
Till detta kommer de hyggliga ekonomiska prognoserna, samt den suicidala rödgröna tvångstanken att gå till val på kvoterad föräldraledighet.
Valet kommer att bli jämnt. Men om Alliansen vinner, trots det enorma underläge man hade, så är det upphämtningen vi kommer att minnas.
Det rökta valet 2010.
