Utbildningsminister Jan Björklund håller hög profil och dyker gärna in i politiska råkurr när han får chansen. Föga förvånande blir han genast huvudperson när OECD-undersökningen PISA 2009 nu har visat att kunskaperna fortsätter att försämras hos svenska 15-åringar. Det är Björklunds fel att det går dåligt, säger vänstern. Det tar tid innan Björklunds politik får effekt, säger de som gillar regeringens reformer.

Jan Björklund har gjort mycket mer rätt än fel i sitt förändringsarbete, men hur ovant det än kan kännas ska han helst inte spela huvudrollen i de närmaste årens skoldebatt.

Det regelverk som staten kontrollerar är i färd med att förändras till det bättre på de flesta viktiga punkter, och nu måste sökarljuset vändas mot dem som faktiskt har vardagsansvaret för skolan: kommunalråden.

Om skolan ska fortsätta att vara ett kommunalt ansvar, som Sveriges Kommuner och Landsting så gärna vill, måste kommunpolitikerna börja ägna helt annan energi åt utbildningens kvalitet och resultat.

Alla kommuner kan inte vara bästa skolkommun i landet, men alla kan sträva dithän, och alla kan sätta upp mål och se till att bli bättre. Arenor, gatubelysning och näringslivskontor i all ära; det ska vara hur elevernas kunskapsresultat ser ut och förändras som avgör ifall man får förnyat förtroende som ordförande i kommunstyrelsen.

Idag finns bara ett fåtal kommunalråd och kommuner som verkligen har gjort sig ett namn på att driva en ambitiös och framgångsrik skolpolitik. De måste bli många fler.

Självklart ska borgerliga kommunpolitiker känna ett extra ansvar för att ta täten. Ju mindre entusiastisk man är över bidragspolitik och paternalism, desto mer angeläget är det med ett utbildningssystem som rustar unga människor för ett givande yrkesliv och ett aktivt medborgarskap. Ju lägre skattetrycket blir, desto viktigare blir en riktigt bra skola för alla som fördelningspolitiskt instrument.

En helt central del av Det nya borgerliga uppdraget är att sätta stopp för Sveriges kunskapsmässiga utförsåkning, och det kräver helhjärtat engagemang från dem som har det praktiska ansvaret.

Inte så att kommunalråden ska in och detaljstyra verksamheten. Men de måste ge klart besked om hur högt de prioriterar skolan och se till att resultaten regelbundet följs upp, och de måste skapa förutsättningar för rektorer och lärare att lyckas.

Det duger inte att ursäkta svaga kunskapsresultat med att eleverna trivs, att man har målat om i skolmatsalarna eller att man är fena på skoldemokrati. Det duger inte att bara hälften av kostnaderna för skolan går till undervisning.

Det duger inte att kringskära rektorernas befogenheter till den grad att goda krafter inte vill bli skolledare. Och det duger inte att erbjuda lärarna lägsta möjliga lön, även om man lyckas fylla vakanserna: Duktiga lärare är A och O för skolans kvalitet.

Pengar finns så det räcker. Nu handlar det om politisk vilja och prioriteringar.