UPPSALA Många förknippar Uppsala med vårens baler och mösspåtagningar, men det är vid den här tiden på året som staden är som vackrast. Luften är klar, i lövverken kommer en skiftning mot gult, och en promenad längs Fyrisån förbi Svandammen och upp bakom Slottskällan förflyttar ens sinne till det stämningsläge som annars bara ses i romantiska komedier, där älskande par går med rosade kinder och sparkar i lövhögarna. Hösten är här en förväntans tid.

På Biomedicinskt centrum berättar professor Bengt Mannervik för Alliansens fyra partiledare om forskningens förutsättningar. Han nämner ordet serendipitet, och det passar bra, inte bara för att det finns en lagom sentimental romkom just med namnet Serendipity (Om ödet får bestämma, 2001), utan för att begreppet fångar den oförutsägbarhet man måste kalkylera med i forskningspolitiken. Många av historiens stora vetenskapliga framsteg har varit slumpmässiga upptäckter snarare än mödosamt avtäckta sanningar. För att nå resultat måste man veta både vad man vill uppnå och vara beredd på att det man söker kanske finns någon helt annanstans. Översatt till forskningspolitiska termer betyder det att man måste satsa rejält både på den specialinriktade spetsforskningen och på den mer förutsättningslösa grundforskningen. Man kan inte snåla på den ena sidan.

Inom några forskningsfält tillhör Sverige världens främsta. Tyvärr har detta ofta fått finansministrar att känna sig nöjda. Forskningen har inte alltid eftersatts, förstås. Under den förra borgerliga regeringen gick en procent av de offentliga utgifterna till forskning, men det var fjorton år sedan, och många socialdemokratiska forskningspolitiker har sedan dess låtit sina ambitioner passera under broarna.

”Ett stort trendbrott”, säger statsminister Fredrik Reinfeldt när han och partiledarkollegerna presenterar det största resurstillskottet till svensk forskning någonsin. ”Den som spar han har”, fortsätter Reinfeldt, uppenbart stolt över att regeringen förmår satsa offensivt trots konjunkturen.

Forskningsanslagen ska öka med 5 miljarder kronor fram till 2012. Nästan hälften av denna permanenta anslagsökning – 2,4 miljarder kronor – sker redan 2009. Som jämförelse kan sägas att anslagsökningen i forskningsbudgeten år 2000 var 1,26 miljarder. Det var när Thomas Östros var forskningsminister. 5 miljarder kronor är faktiskt ”mer än de tre senaste socialdemokratiska propositionerna tillsammans”, som utbildningsminister Jan Björklund underströk. Åter kommer utgifterna för forskning ligga på mer än en procent av de offentliga utgifterna.

Regeringen satsar främst på de te strategiska områdena medicin, teknik och klimat, där Sverige sedan länge ligger i framkant. Men även humaniora och samhällsvetenskaper får ökade anslag. I paketet ligger också ansträngningar att öka kommersialiseringen av de upptäckter som görs på universiteten – näringsminister Maud Olofsson berättar att 150 miljoner ska gå till innovationssidan. Ytterligare specificeringar kommer i höstbudgeten.

Vid järnvägsstationen, bakom Bror Hjorts magnifika skulptur Näcken, står studenter med enorma resväskor. De har just stigit av tågen hemifrån, och i mobilerna gör de upp planer för återträff på Ofvandahls. Hösten i Uppsala är fylld av förväntan.