Per Unckel var just här. Jag hörde repliken mer än en gång vid ett besök i London häromåret. Det stod regeringsskifte för dörren, friskolor av svensk modell var en av det konservativa partiets favorit-idéer och vår förre utbildningsminister var flitigt anlitad som talare. Själv blev jag grundligt grillad om fritt skolval och fria skolor vid ett lunchmöte med kollegerna på The Times.

Per Unckel är inte med oss längre, men i Storbritannien gör man nu verklighet av hans idé. Än så länge har det skett i liten skala, men i veckan kom en tydlig signal om att arbetet har fortsatt hög prioritet. Trots det kärva läget i ekonomin öronmärker finansminister George Osborne 600 miljoner pund till nya friskolor. Det är ingen dålig fjäder i hatten för utbildningsminister Michael Gove och understryker dennes starka ställning i regeringen.

Gove får också ett högt betyg av Michael Barber, som jag träffar i utbildnings- och medieföretagets Pearsons lokaler på 80 Strand några stenkast från Trafalgar Square. Fram till 2005 arbetade Barber som chef för Prime Minister’s Delivery Unit i Blair-regeringens kansli och sedan i våras är han Chief Education Advisor i Pearson. Men han är ändå mest känd för åren däremellan, då han var partner i konsultföretaget McKinsey och en av författarna till två enormt uppmärksammade studier om orsaker till framgång i utbildningssystem världen över.

How the world’s best-performing schools come out on top, som publicerades 2007, blev känd som McKinseyrapporten och ändrade hela skoldebatten, även i Sverige, genom att peka på lärarna som den avgörande faktorn för framgång. I världens bästa skolländer rekryterar man till lärarbanan bland de duktigaste studenterna och man är noga med att ge lärare vidareutbildning och aktiv coachning.

Michael Barber noterar också med tillfredsställelse att lärarfrågor står högt på den liberalkonservativa regeringens dagordning.

– Jag tycker att regeringen gör rimliga prioriteringar. De har tagit intryck av McKinseyrapporten och satsar på lärarna. De stöder program för att rekrytera toppstudenter, men de har också höjt kraven så att man inte ska kunna bli lärare ifall man har för dåliga betyg. De vill att grupper av skolor ska ta större ansvar för lärarutbildningen, och det är en bra idé.

– Men det är också viktigt att man går in för att bryta det gamla monopolet. Det handlar om nya friskolor, men det handlar också om att öka antalet akademier, som är skolor som beviljas en oberoende ställning även om de stannar kvar under offentligt huvudmannaskap. Den sortens strukturella förändringar får full effekt först på längre sikt, men den är mycket viktig.

Än så länge är ett drygt 20-tal friskolor i gång och det beräknas bara tillkomma runt 100 under mandatperioden. Det går inte så väldigt fort?

– Jo, det är faktiskt mycket snabbt att få i gång 20 nya skolor inom ett år efter att startskottet gått, och många fler är på väg.

– Vad man har gjort i Sverige, där reformen också ger möjlighet för vinstdrivande verksamheter att erbjuda offentligt finansierad utbildning, är lärorikt och borde studeras av statsmakten här.

Michael Barber talar om att hitta rätt balans mellan professionell självständighet och styrning. Det är nödvändigt med drivande ledarskap när ett skolsystem ska reformeras, men det måste också ges utrymme för lärare och rektorer att utforma och ta ansvar för det dagliga arbetet.

I den andra McKinseyrapporten, How the world’s most improved school systems keep getting better (2010), är en viktig slutsats att förbättringsarbetet inte ser likadant ut i alla utvecklingsfaser. Centrala krav och central kontroll spelar stor roll när ”dåliga” och ”hyggliga” skolsystem ska bli ”bra”, men när ”bra” skolor ska ta steget upp till att bli ”excellenta” är det vanligt att man flyttar ut den pedagogiska beslutsrätten till skolorna. Det behövs fortfarande kontroll, men den utformas på andra sätt: Kunskapsmätning är en självklarhet, och lärare får ansvar inte bara för sina egna utan också för kollegernas resultat. Det skapas nya karriärvägar där erfarna lärare får handledaransvar för yngre kolleger.

Michael Barber ber att få låna mitt anteckningsblock och ritar entusiastiskt ett diagram med fyra fält.

– Se här, säger han. På 1980-talet mätte vi inte resultat och lämnade lärarna att undervisa efter eget huvud. På 1990-talet litade vi inte längre på lärarna utan detaljstyrde undervisningen mer och mer, men vi hade fortfarande ingen bra kunskap om vad eleverna lärde sig. På sista tiden har vi både styrt och mätt. Numera vet vi rätt så bra vad som brister och står inför det svåraste steget: Att fortsätta mäta och utvärdera, samtidigt som vi återför det dagliga ansvaret till rektorerna och lärarna som ska göra jobbet.

Skolsystemen i Sverige och Storbritannien skiljer sig åt i mycket, men utmaningen är i hög grad densamma.