De borgerliga partierna har börjat använda begreppet rättvisa som honnörsord. Det är på tiden. Allt för länge har rättvisa som värdeord tillåtits definieras av vänstern, vars rättviseuppfattning innebär kränkningar av människors rätt till lika behandling. Men vad alternativet till den socialistiska rättvisan skulle vara har borgerligheten haft svårare att definiera.

I ett samhällspolitiskt perspektiv handlar rättvisa om att, genom det som står i mänsklig makt, åstadkomma likhet eller jämlikhet i en eller annan form. Att åstadkomma lika resultat eller utfall eller försäkra sig om lika regler, lika normer eller likabehandling av alla.

Vi talar till exempel om att det är rättvist att alla har fått lika mycket vid en fördelning av en ändlig resurs eller att en process har varit rättvis eftersom reglerna har tillämpats lika för alla. Men med dessa definitioner på rättvisa står man i politiken inför ett allvarligt dilemma eftersom man därmed talar om två olika slags jämlikhetsbegrepp, som i det praktiska livet många gånger är oförenliga med varandra.

I ena fallet har vi definierat rätt­visa som jämlikhet i utfall, i resultat, och i det andra fallet har vi definierat rättvisa som jämlikhet i processer, det vill säga i de regler som ska råda i ett skeende.

Vill vi ha jämlika utfall måste vi nästan alltid frångå principen om lika regler för alla i processen. Vill vi ha lika behandling i processer måste vi förlika oss med att rättvisa processer kan resultera i ojämlika ­utfall.

Den socialistiska politiska traditionen värderar lika utfall högt och anser att det är i sin ordning att frångå principen om lika behandling eller medborgarnas likhet inför lagarna. Denna inställning återkommer i allt från principer som kommunal utjämning eller progressiv beskattning till kvotering till olika befattningar på basis av kön, etnicitet eller samhällsklass. I förlängningen innebär socialismen att det måste ­finnas en utomstående part, politiker, som är beredd att kränka principerna om likabehandling.

Den liberala politiska traditionen utmärks å sin sida av att lika normer ska gälla för alla inblandade. Om likvärdiga spelregler leder till olika utfall, har ­politiken inte med detta att skaffa. Enligt den liberala inställningen är politikens uppgift att åstadkomma fixa regler, inte att fixa till det efteråt.

I svensk politik sitter denna princip mycket trångt. Även om de borgerliga partierna emellanåt formulerar skarp kritik mot den socialistiska rättviseprincipen, återfaller deras representanter ofta i att hävda samma slags idéer när de ska berätta vad de menar med rättvisa. De börjar att tala om fördelningspolitik, nödvändigheten att beskatta vissa mer än andra eller att kvoteringar kanske ändå kunde vara en bra idé.

Just nu är parollerna om förändring för att möta framtidens utmaningar populära bland borgerliga partier. Men utan traditioner har man inte heller ­någon framtid. Vill den borgerliga Alliansen ha en framtid, bör den se till att återknyta banden till den liberala idétraditionen om rättvisa.