Försvarspolitiken är i vanlig ordning bakvänd. Regeringen har kommit överens med S och MP om avtruppning av insatsen i Afghanistan, men bråkar med den samlade oppositionen om ledningsansvaret för Nordic Battle Group 2014 i EU:s krishanteringsstyrka. Motsatsen hade varit att föredra.

I stridsdammet kring oppositionens nej till ett nytt ledningsansvar för NBG klingar de högstämda harangerna för fullt.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är särskilt besviken på Socialdemokraterna, åkallar Olof Palme och beskriver ställningstagandet som att ”man bryter en svensk tradition av internationell solidaritet”. Han varnar för de allvarliga konsekvenser som följer om Sverige inte har ledningsansvaret: EU:s snabbinsatsförmåga kommer att halveras.

Men uppriktigt sagt, spelar det särskilt stor roll? Ska man tro Tolgfors och regeringen är EU:s stridsgrupper närmast omistliga instrument i fredens tjänst.

Men kännetecknande för EU:s snabbinsatsförmåga är framför allt oförmågan att rycka ut – och den oförmågan handlar inte om att rycka ut snabbt utan att överhuvudtaget göra det. Att NBG kom att användas i samband med den svenska Libyeninsatsen ändrar inte bilden av ett säkerhetspolitiskt koncept som skulle må bäst av att avvecklas.

EU:s stridsgrupper har stått beredda, men det har funnits mycket lite beredskap hos medlemsstaterna att låta dem lämna förläggningarna. På ett plan handlar det om oenighet i hanteringen av de olika konkreta kriser som varit aktuella, på ett annat om den övergripande synen på vad EU ska göra.

FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman träffar mer rätt i sin kritik. Enligt Widman skulle det vara en ”oerhörd prestigeförlust” om Sverige inte har ledningsansvaret. Det kan bli tungt. Säkerligen blir det inte samma känsla av svensk grandeur runt sammanträdesborden och i korridorsnacket. Det kan vi andra leva med.

Jag skulle hellre vilja beskriva ett uteblivet ledningsansvar som en symbolförlust och en fullträff i försvars- och säkerhetspolitikens kärna. Att delta i internationella insatser är i den rådande doktrinen det som utgör försvarsmaktens berättigande, inte försvaret av Sverige. Allt med den underliggande tanken att Sverige ska få betalt i ”hårdvaluta” för visad solidaritet i händelse av att det krisar till sig på hemmaplan eller i vårt närområde. Att hoppas på det bästa är det svenska alternativet till medlemskap i Nato.

Också i det perspektivet är regeringens överenskommelse med S och MP om avvecklingsplanen för den svenska Afghanistaninsatsen att beklaga. Att S och MP får sin vilja igenom innebär att en redan underbemannad styrka bantas med hundratalet soldater till drygt 400 i början av nästa år. I ett läge med allmän utrymningsstämning skulle det ha gett Sverige väldigt mycket respekt för visad ”internationell solidaritet” om vi hade hållit styrkan intakt till 2014, som är tänkt slutdatum för Isaf i Afghanistan.

Det hade också ökat möjligheterna att avsluta jobbet på ett bättre sätt än vad som nu kommer att bli fallet – och det är mycket, mycket långt kvar till idyll i Afghanistan. Samtidigt är det svårt att inte dra slutsatsen att riskerna ökar för de svenska soldaterna.

Undrar vad veteranerna som riskerat sina liv för Sverige genom att strida i Afghanistan tänker om det politiska spelet kring NBG och styrkereduktionen? Förresten, jag tror att jag vet.