Jag ställer upp. Det kom knappast som en överraskning av president Nicolas Sarkozy i går kom med beskedet att han ställer upp till omval. Mer överraskande är egentligen att han dröjt så länge. Valets första omgång är den 22 april. Men det är klart, det har varit fullt i inkorgen över akuta europeiska kriser.

Sarkozy startar i klart underläge mot Socialistpartiets utmanare François Hollande som opinionsmätningarna utpekar som segrare både i den första omgången och i den andra i maj. Hotet om förödmjukelsen att bli utslagen av Nationella frontens Marine Le Pen verkar dock vara avvärjt.

Hollandes styrka är att han inte är Sarkozy, men också att han lockar med ett långt mindre kärvt budskap än den sittande presidenten. Väljarna borde genomskåda löftespolitiken, men icke. Istället får Hollande vid vinst ställa in sig på att göra som den Socialdemokratiska koalitionsregeringen i Danmark gjorde sedan den tillträtt, det vill säga bryta mot kostsamma vallöften.

Hollande slår också an negativa EU-stämningar med löftet att omförhandla den nya EU-pakten. I den mening riskerar valet också att bli ett EU-val.

Under de hektiska tio veckor som återstår kommer Sarkozy säkert att visa upp presidentparets nyfödda baby, men det är inte Giulia som kommer att knipa mest uppmärksamhet.

I grekisk tabloidpress har Angela Merkel klätts i naziuniform (som tack för att Tyskland är största långivare när Grekland ska räddas från statsbankrutt), men i Frankrike ska hon agera vallokomotiv åt Sarkozy. Det kan kanske ge statsmannapoäng åt Sarkozy. Samtidigt reser det en fråga om politisk vett och etikett: Är det så smart av kanslern om Hollande segrar?

På ett annat plan är kampanjinsatsen en avspegling av hur de politiska kraftfälten ritas om i hägnet av eurokrisen med, har det hävdats, Tyskland som chef för ekonomin och Frankrike som bas för europeisk utrikespolitik. Kort sagt, Merkozy vid ratten.