I Frankrike har president Sarkozy och hans regering introducerat ett lagförslag som ska göra det olagligt att förneka att massmordet på armenier 1915 var folkmord. Förslaget har inte helt oväntat medfört viss uppståndelse och förargelse i Turkiet men också bland fransmän med turkiskt ursprung.

Turkiet har kallat tillbaka sin Parisambassadör och avbrutit allt militärt samarbete med Frankrike. Med tanke på att båda länderna är Nato-medlemmar kan det franska förslaget få långtgående konsekvenser.

På det hela taget är det märkligt att inte fler icke-turkiska fransmän har gått i taket över lagförslaget. Det är en inskränkning av yttrandefriheten och som sådan drabbar den alla.

Det är fullt möjligt att inte känna sympati med den turkiska vreden som inte grundas så mycket på omsorg om den franska yttrandefriheten som en kategorisk motvilja att erkänna möjligheten att deras förfäder kan ha begått folkmord. Det bör dock inte hindra att en bekant avsmak infinner sig inför detta övertramp.

Redan för tio år sedan röstade det franska parlamentet igenom att det var just ett folkmord. Samma sak skedde i Sverige förra våren när en enig opposition körde över regeringen. Redan vid denna punkt har politiken tagit sig alltför stora friheter.

Det går naturligtvis att diskutera vilken roll staten bör spela i ett samhälle och hur stor den rimligtvis ska vara men det finns saker som den absoluta majoriteten är beredd att ställa upp på. Statens och för den delen politikens roll får inte vara kunskapsfientlig. Med en blick mot omvärlden och historien kan vi lätt avgöra vad som händer när staten tar på sig att avgöra vad som är acceptabel och godkänd kunskap och därmed även vad som inte är det.

Huruvida det som skedde 1915 var folkmord eller inte ska inte vara en politisk fråga. Det ska vara en historisk och i viss mån och mening en juridisk fråga. Dessa frågor ska avgöras av historiker och jurister – akademiker som med vetenskapliga metoder söker öka vår förståelse av världen – inte av politiker som vill maximera sina väljargrupper.

När politikerna går över denna gräns och använder statens makt till att tala om vilken tolkning som äger företräde har de tagit ett steg från det öppna samhällets strävan efter kunskap, vetande och sanning. Nästa logiska steg blir just det som Sarkozy nu tagit: förbjud andra tolkningar, gör dem olagliga, spärra in dissidenterna.

Det land där en forskare kan begå ett lagbrott bara genom att tala om sina slutsatser är inte en modern demokrati.

Men är det verkligen så farligt, invänder oftast någon. Vi har ju trots allt inte inte total yttrandefrihet. Det är sant. Inskränkningar har gjorts. Det är exempelvis inte tillåtet att förtala någon eller att hetsa mot folkgrupper.

Skillnaden ligger i statens roll som samhällets sammanjämkande kraft. Statens främsta funktion är att tillse att vi kan leva tillsammans. Att ingen kan ta sig rätt över andra utan skälig grund är en förutsättning för de samhällen vi har byggt. I det ligger också att hindra människor från att utsätta andra från exempelvis våld och allmänt förakt.

Yttrandefriheten är en förutsättning för vårt samhälles legitimitet. Den försäkrar oss om att staten någonstans ändå är till för oss mer än vi är till för staten. Det är det maktförhållandet som måste gälla.

När yttrandefriheten inskränks inte för att skydda människor från övergrepp utan för att det anses politiskt lämpligt och korrekt innebär det övergrepp på det samhälle politikerna är satta att förvalta. Vetenskap gynnar samhället och dess medborgare, sådan här politik gör det inte.