Jag fick ett brev från en läsare i våras, en läkare. Han skrev att han inte medverkar vid aborter längre. Inte för att arbetsgivaren formellt har befriat honom från uppgiften, utan för att hans kolleger ser att han inte står ut. De låter honom slippa, täcker upp.

Det säger något om den individualism som är en så viktig del av den svenska självbilden; Autonomi och självständighet i det lilla, underkastelse och blind tilltro till lagstiftarens omdöme i en av livets svåraste frågor.

Den svenska abortlagen slår fast att kvinnor har rätt till fri abort till och med den artonde graviditetsveckan. Efter det och fram till den 22:a veckan krävs särskilt beslut från Socialstyrelsen. Sedan är abort förbjudet.

Tillåtet, tillåtet med tillstånd, förbjudet.

Inte liv, kanske liv, liv.

Den läkare eller sjuksköterska vars samvete drar gränserna någon annanstans får vädja till chefens och arbetskamraternas välvilja för att få slippa.

För drygt ett år sedan slog Europarådet i en resolution fast att vårdpersonal i medlemsländerna ska ha rätt att vägra utföra aborter. Formellt gäller detta också Sverige, även om riksdagen i maj beslutade att Sverige ska motarbeta samvetsfriheten i Europarådet. Resolutionen kan förvisso kritiseras för att den rör ett område utanför ramarna för rådets uppdrag, men i Sverige har invändningen framför allt varit en annan: Att samvetsfrihet i praktiken riskerar att göra det betydligt svårare för kvinnor att göra abort. Rätten till fri abort antas förutsätta en motsvarande abortskyldighet för vårdpersonal för att inte urholkas.

Finns det grund för det påståendet?

Det ligger närmast till hands att se på erfarenheten i Norge. Den norska så kallade Forskrift om svangerskapsavbrudd slår fast att ”Vårdpersonal som på samvetsgrunder så önskar, skall befrias från att utföra eller medverka till aborter. Rätten till befrielse gäller inte vårdpersonal som ger kvinnor vård och omsorg före, under och efter abort.”

Norsk vårdpersonal kan inte vägra abort i det enskilda fallet, utan man måste på förhand registrera att de åberopar sin samvetsfrihet. Vårdgivare får å sin sida låta bli att anställa personal som registrerat sig.

Jag undrar hur det ser ut i ett område som Finnmark, Norges nordligaste fylke. 73000 människor bor där uppe. Går det att få en abort där, eller blir väntetiderna så långa att det i praktiken rör sig om en kraftigt inskränkt aborträtt?

Jodå, det tar på sin höjd några dagar att få tid för abort i Finnmark. Inte en enda läkare i hela regionen har registrerat sig som abortvägrare, visar det sig när jag kontaktar myndigheten Helse Nord.

Jag ringer Helse Sør-Øst, den region där Oslo ingår och som rymmer Norges Bibelbälte. Där finns det abortvägrare: 18 stycken. Som högst fem läkare på sjukhuset Innlandet i Brumunddal. Tre på Oslo universitetssjukhus.

Samvetsfriheten tycks med andra ord inte utgöra något omedelbart hot mot den fria aborträtten i Norge. Frågan är varför den skulle göra det här.