När This Is It – dokumentärfilmen om Michael Jackson – premiärvisades gick den upp på 105 biografer. Det säger åtskilligt om föreställningen om Olof Palme att Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om honom lanserades på 110 biografer på 91 orter. Det är en film väl värd att se och som med rätta har hyllats för sin närvaro och ödesmättade dramaturgi.

Inledningsvis säger Palme i en tv-intervju 1969 – samma år som han efterträdde Tage Erlander – att man får inte tänka på sitt eftermäle eftersom man kan bli rädd (underförstått inte våga utmana politiskt). När orden faller på vita duken sitter vi med ett hemskt facit. Det är starkt. Men utöver de varma och glada familjebilderna i super 8-format tillför den egentligen inte något nytt.

Lindströms och Nycanders Palme är samtidshistoria i repris men det är ett problem att det inte är hela filmen som visas.

Visst, här talas om bristande ”impulskontroll”, att den socialdemokratiska hövdingen gillade makten och att Palmes retorik hade både goda och dåliga sidor. Politiska höjdpunkter och nederlag flimrar förbi, liksom LO-pampar, den landsflyktande Ingmar Bergman och Astrid Lindgrens Pomperipossa. IB, kärnkraften och löntagarfonderna intar sina roller i det politiska spelet. Och Palmehatet.

Men politiken och personen är mer komplex än så.

I inledningsintervjun säger Palme att hans politiska drivkraft är att skapa ett anständigt samhälle. Och vem kan ha något emot det? Men den politik som jag har kallat för revolutionär reformism handlade om långt mer än ett anständigt samhälle. Socialdemokraterna gick från en reformism vars bärande idé var att beskatta och fördela till ett nytt projekt som förändrade samhällsstrukturen. Sverige blev mer socialistiskt.

I filmens avslutning anknyter man till en föreställning som blivit ett tema, att mordet på statsministern 1986 satte punkt för en era. Men Sverige var redan förändrat. Palmes revolutionära reformism hade passerat bäst-före-datum redan när han kom tillbaka till makten efter det borgerliga mellanspelet 1976-1982.

Omvändelsen till socialdemokratin knyts (nog) med rätta till Palmes collegeår i USA 1948, men inget sägs om hur olika svar han själv gav (eller för den delen att han framträder som synnerligen borgerlig när han året innan lämnade in arméns officersaspirantprov vid kadettskolan på livhusarregementet i Skövde).

Jobbet vid Försvarsstabens underrättelsebyrå i början på 1950-talet får inte heller plats i berättelsen. Det gäller också hans dubbelspel vis-á-vis USA – särskilt under åren av diplomatisk frost i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet.

I stället går det en rak och oproblematisk linje över till Palmes senare engagemang för fred. Men det var ett problem att Sverige i hettan mellan Sovjetunionen och Nato i början av 1980-talet kom att inta positioner som aldrig någonsin tidigare legat så nära de sovjetiska. Palme blev antiantikommunist. Ubåtskrisen och Palmes hantering av kränkningarna nämns över huvud taget inte.

Olof Palme intog en central position i svensk politik under fyra decennier. Han var en komplex person. Det är naturligtvis ingen enkel sak att ge hela bilden men det är för mycket som saknas. This Is Not It.