Ett glädjebud för de rödgröna partierna var det när SCB i går presenterade sin halvårsmätning. Tillsammans snor S, V och MP åt sig 51,2 procent av väljarnas gunst, medan Alliansen bara skrapar ihop 42,5 procent. Särskilt glatt är det för Socialdemokraterna som inhöstar 37,3 procent av väljarsympatierna, nästan 10 procent mer än i förra SCB-mätningen i november.

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin vill dock inte förklara lyftet med en Löfven-effekt. ”Det är klart att Löfven är viktig, men han skulle inte kunna göra det här själv”, förklarade hon och menade istället att lyftet berodde på att ”vi har börjat prata politik”.

Nåja. Riktigt så mycket politik har det väl inte varit, men visst har S skäl att fira. Ett lyft är ett lyft.

På andra sidan lyfter det däremot föga. Särskilt Kristdemokraterna och Centerpartiet har skäl att oroa sig med 3,7 respektive 4,7 procent, men hela Alliansen får smaka kräftgång.

– Vi måste öka takten, tempot och förnyelsen, sade Moderaternas partisekreterare Kent Persson till TT i går.

Förnyelse. Det börjar bli något rätt dammigt över det ordet, inte sant? Sveriges två stora partier har, åtminstone om man frågar dem själva, varit i full färd med att förnya sig i säkert tio år. Minst. Sällan har förnyelse känts så gammalt.

Dessutom verkar det inte vara förnyelse så mycket som förändring som intresserar folk. Det är inte för inte som ”change” var det valvinnande koncept som en gång arbetade för Barack Obama men som nu används emot honom i presidentvalskampanjen. På liknande sätt utgjorde både Alliansen och De nya moderaterna en både attraktiv och möjlig förändring gentemot den dåvarande Perssonregeringen.

Runt begreppet förnyelse står en doft av självupptagenhet. När partierna lovar förnyelse hör väljarna att de tänker skaffa ny logga och kanske uppdatera sina debattpoänger och tillsätta arbetsgrupper. Detta är viktiga mått och steg för ett parti, men det är något som väljaren i allmänhet bryr sig föga om. När allt kommer omkring är den enda skarpa frågan som ställs vid ett val den om huruvida du är kapabel att leda landet och – om nödvändigt – leverera förändring.

Om det vore val i dag skulle väljarnas svar på den frågan vara att Stefan Löfven är rätt person för uppdraget. Det är kanske inte så konstigt. Det regeringsbärande partiet har ägnat goda delar av mandatperioden åt att antingen betona ansvar och stabilitet eller tala luddigt om sin ”förnyelse”. Det senare börjar låta mer fåfängt än handlingskraftigt och det förra räcker inte som argument hur länge som helst, inte ens när man är en hejare på stabilitet och ansvar.

Stefan Löfven har däremot den fördelen att han är en förändring i sig. Inte minst i meningen att han varken är Mona Sahlin eller Håkan Juholt...

Man ska komma ihåg att varken SCB-mätningar eller andra är mer än en avläsning av en dagsaktuell stämning. Vid samma tidpunkt i förra mandatperioden hade de rödgröna ett övertag som var nästan dubbelt mot dagens – och då var de ett faktiskt regeringsalternativ, till skillnad från i dag. Ändå vann Alliansen valet 2010.

Det kan hända igen. Men vägen dit är inte att prata om sin senaste förnyelse. Vägen dit är att åter bli den aktiva kraft som utgjorde lockelsen 2006.