Lena Sommestad, socialdemokratisk riksdagskandidat, kritiserade nyligen att EU övergivit sitt tidigare mått på relativ fattigdom – det korrekta och ”vetenskapliga” fattigdomsmåttet enligt Sommestad (DN Debatt 24/7). Bakgrunden, menade hon, var ett slugt försök av den svenska regeringen att maskera att fattigdomen ökat. En alternativ förklaring är att fattigdom och fördelning faktiskt är svårfångade fenomen utan klockrena definitioner.
Här är en obehaglig fördelningsfråga att fundera på: Om inte de praktiserande läkarna i Sverige är exakt lika skickliga, innebär det att det finns en läkare som är sämst i landet. Den läkaren har också patienter.
Om så Tage Erlander finge regera i tusen år, kommer det alltid att vara möjligt att skriva löpsedeln: ”De tvingas gå till Sveriges sämsta läkare”. Haken är att man inte kan bli kvitt existensen av Sveriges sämsta läkare med mindre än att man, från botten och upp, successivt avskedar hela kåren tills blott en älskad tv-doktor återstår, Sveriges sämsta, bästa och enda läkare. Det finns alltid en nitlott när man jämför.
Medan patienter till obemärkta läkare inte är offer för ”relativt kvacksalveri”, är detta slags jämförelser vanliga när det handlar om privatekonomi. Har man inkomster på en viss nivå under medianinkomsten är man relativt fattig, blott därför att det finns så många andra som har det så pass mycket bättre.
Visst är det intressant att mäta inkomstfördelning. En mycket skev fördelning kan skapa problem i ett samhälle. Internationellt sett är däremot den svenska fördelningen synnerligen jämn. Även om frågan är intressant, råkar man på vissa märkligheter när fattigdom definieras som ett jämförelsemått.
Definitionen innebär exempelvis att samhällets olycksbarn med ett pennstreck blir mer välbemedlade, inte genom nya livsbetingelser utan genom att byta jämförelsegrupp. En relativt fattig Djursholmsbo kryper över fattigdomsgränsen genom att ställas mot EU-medianen. Måttet innebär också att fattigdomen kan bre ut sig samtidigt som alla får en högre levnadsstandard, och att fattigdomsbekämpning kan bestå i att bränna upp överklassens lyxbilar och Zorn-tavlor. Det är ”fattigdom” satt med stora teoretiska citationstecken.
Relativ fattigdom är en släkting till det mindre dramatiska begreppet ojämlik inkomstfördelning. Varje anständig människa motsätter sig all fattigdom, men attityden till lämplig inkomstfördelning är betydligt mer nyanserad, även i Lena Sommestads eget parti. Mona Sahlin anförde i sitt första maj-tal att arbete skall löna sig. Om man tänkt sig att belöningen skall bestå i någonting mer än ett simborgarmärke, innebär det att olikheter i inkomst uppstår helt enkelt därför att människors arbetskapacitet varierar. Skulle inte det riskera att öka ”fattigdomen”?
Definitioner kan bli omstridda av många skäl. Sommestad har rätt i att taktik kan spela in. Men emellanåt kan det trots allt vara själva definitionen som träffar fel.
Peter Santesson är statsvetare och forskare vid forskningsinstitutet Ratio. peter.santesson-wilson@ratio.se
