De senaste decennierna har integreringshysterin eskalerat och galopperat. Nya teorier har förts fram. Alla möjliga och omöjliga integrationsprojekt och utredningar har presenterats.
Många minns säkert Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:79), som Masoud Kamali för fyra år sedan gjorde på uppdrag av Mona Sahlin. Denna utredning (för nio miljoner skattekronor) anklagade i princip hela samhället för ”strukturell rasism” och tyckte att invandrarna (som kollektiv) skulle ges positiv särbehandling och att invandrartäta bostadsområden skulle vara ekonomiska frizoner. Integrationsminister Jens Orback tyckte dock inte att förslagen om att diskriminera majoritetsbefolkningen till förmån för minoritetsbefolkningen var något att satsa på. Niomiljonersutredningen hamnade snart som tjock dammsamlare på hyllorna hos myndigheterna och politikerna.
Helt andra tankar och tongångar står att finna i en skrift författad av skribenten Sakine Madon åt Ohlininstitutet. Den har rubriken Sluta särbehandla! och inleds med orden: ”Förorter med omfattande sociala problem. Bränder och gängbråk. Bidragsberoende, segregation och arbetslöshet. Det är vad svensk integrationspolitik förknippas med.” Författaren slår sedan fast att:
”Ett kollektiviserande tankesätt har präglat svensk integrationspolitik; genom ’Blommansatsningen’ och ’Storstadssatsningen’ har invandrartäta kommuner fått pengar. Dessa resurser har sedan riktats till olika föreningar, religiösa och etniska grupper, till projekt för olika ’invandrargrupper’. Politiken har byggt på föreställningen att människor med utländsk bakgrund behöver ständig hjälp och en särskild politik.”
Sakine Madon jämför riksdagspartiernas syn på integration och finner deras hållning ”en smula motsägelsefull”. Det är ett understatement; det spretar verkligen så mycket att det är svårt att hänga med i alla svängar. Och oron för att ens av misstag säga något som skulle kunna vara politiskt inkorrekt är stor hos alla. Ett uttalande av DO Katri Linna spär ytterligare på förvirringen: ”Syftet med positiv särbehandling är att utjämna skillnader i villkor mellan olika grupper. För att ge enskilda lika möjligheter krävs det ibland att människor behandlas olika”.
Skriften har inte kostat skattebetalarna en krona, den är inte tjock som en tegelsten, inte krångligt skriven och innehåller inte konstiga nykonstruktioner eller diskriminerande förslag. Tvärtom, den är uppfriskande och väl värd att ta del av.
Alltså: Integrera inte mera, integrera mindre! Att integreras tar generationer men att anpassa sig till ett nytt samhälle och en ny kultur behöver inte ta så lång tid när man snabbt lär sig språket, får arbete och behandlas precis som alla andra. För att företagare som tar det ekonomiska ansvaret vid anställning ska ha större frihet och till exempel kunna betala lite lägre ingångslöner för nya och oerfarna (svenskar som invandrare) måste las, lagen om anställningsskydd, uppdateras. Det skulle underlätta och främja anpassning till det svenska samhället och, så småningom, integration. Liksom en ändrad attityd som går ut på att inte särbehandla utan behandla alla lika. Som det anstår en demokrati.
Merit Wager är översättare och fri skribent. meritwager.wordpress.com
