Facebook! ropar en journalist långt bak i trängseln i den lilla sal där Säkerhetspolisen håller presskonferens. ”Skannar ni av Facebook?”
Det är alls ingen dum fråga. Självmordsbombaren hade det senaste året visat tydliga tecken på radikalisering. Han hade lagt upp filmer på internet med islamistisk propaganda, han hade gått med i grupper som hedrar den sorts extrema imamer som är andliga vägledare för al-Qaida, och han hade öppet visat sympati för tanken att införa ett globalt kalifat styrt av sharialag, vilket är terroristernas mål.
Precis som Aftonbladet skrev igår i artikeln ”Polisens misstag” var han ”en tickande bomb”. Det förelåg ”tecken på extremism som Säkerhetspolisen missade”, inte minst de ”islamistiska åsikter” han spred ”via sin facebooksida”.
Men det är inte bara så att det vore resurskrävande och tekniskt svårt – vi vill först och främst inte ha ett samhälle där Säpo ”skannar av facebook” efter misshagliga eller provocerande åsikter.
I ett öppet och fritt samhälle kan man inte ha den typen av total kontroll. Den övervakningsstat som befarats har heller inte införts, FRA-debatt eller ej.
Efter den 11 september 2001 stramades säkerhetstänkandet dock upp över hela världen. Det har lett till krångel på flygplatser, men också till att det är svårare idag än för tio år sedan att begå centralt planerade, koordinerade och omfattande terrorattacker.
Jihadisterna har mött detta på två sätt. För det första har man sänkt ambitionerna för vad som räknas som framgång. Exempelvis räknades kalsongbombaren förra julen som en succé, trots att han knappt antände sina egna könsdelar. På samma sätt hyllas nu den svenske självmordsbombaren, trots att de fysiska skadorna av attentatet begränsar sig till en nedriven reklamskylt för fish’n’chips.
För det andra har man börjat uppmuntra, från centralt håll, enskilda aktioner. Sådana har utförts tidigare också, men sågs då mer som spontana utbrott. Fenomenet fick namnet Sudden jihad syndrome. På senare tid har dock inflytelserika terrorledare uppmanat till dessa småskaliga dåd varhelst det kan finnas vilja att utföra dem. Väst ska förblöda efter tusen nålstick, säger man.
För dem som ska stoppa terrordåd är det svårare att spåra ensamvargar eller små celler än att slå till mot stora nätverk.
Vi har ingen övervakningsstat. Säkerhetspolisen bedriver traditionell spaning, går efter de tips som kommer in och bedömer behovet av insatser. Med det kommer en osäkerhet.
Den som undrar varför Säkerhetspolisen inte kunde förhindra attentatet på Drottninggatan bör dra sig till minnes kritiken efter tillslaget mot det befarade bombdådet i Nordstan för en tid sedan, då Göteborgspolisen stormade fyra adresser och grep familjefäder inför deras barn.
Ingripandet, som till synes varken har avvärjt brott eller gett andra uppslag, var ett kraftigt intrång i de berördas privatliv.
Om polisen hade stormat självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs lägenhet för ett par veckor sedan, hur hade det låtit då?
I en rättsstat skannar man inte av facebook. Däremot jagar man dem som hotar rättstaten. I den jakten grips tyvärr även oskyldiga. Men det som utmärker rättsstaten, är att de oskyldiga sedan släpps.
