Foto: Virginia Mayo/ap

I går utbröt ännu en omgång av stora strutsdansen. Det handlar förstås om säkerhetspolitiken och Nato. Mona Sahlin har skrivit brev och undrat om det är en utredning om svenskt medlemskap på gång, Fredrik Reinfeldt försäkrar att så inte är fallet. Återigen reduceras säkerhetspolitiken till ett inrikespolitiskt tillhygge. Framtida historiker kommer inte att vara nådiga.

Sverige kan inte klara alla hot på egen hand, säger säkerhetspolitikerna och det ligger förstås en hel del i det. Men med vem ska vi då samarbete? Med den försvarsallians som står oss nära, som vi redan har täta kontakter med och som vi utrustar oss för att kunna samverka med? Eller med någon helt okänd konstellation?

Klart att Sveriges framtida säkerhetsstrategi måste innebär nära samverkan med Nato utöver den angelägna förstärkningen av det nationella försvaret. Och i så fall: varför inte bli medlem på riktigt? Upp med huvudena ur sanden och se verkligheten i vitögat!